2 små mirakel

Archive for the ‘Sjuk’ Category

Ja, på en och samma vecka fick jag min diagnos Menieres, Tandläkarbesök, och akut magoperation.
De ni… Det tar musten ur en.

Fick en ”ficka” i min tunntarm som började läcka ut magsyra i hela buken. Så det blev akut operation, och nu är jag snart på gång igen!
Det kallas för Meckels Divertikel.
Smärtsamt innan, och väldigt öm efter åt.

Testa att nysa och bara säga ”Aaa-oooo” Med munnen utan det där vanliga ljudet som brukar komma när man nyser… Ungefär så mycket vågar jag nysa

September månad har varit en lugn månad för er och Mamma, vilket är SKÖNT !
Nu den 1/10 ska mamma göra sockerbelastning, och vi vet ju redan att en av er har ”Sweet-tooth” och sparkar så fort Mamma äter eller dricker söt.
Sen löper det på, 4/10 ska vi på UL och kolla till din njure Milton. 5/10 Tillväxt UL ( och på morgonen där precis innan ska jag iväg på hörseltest och träffa min läkare för vidare behandlingar) och rätt vad det är så kommer ni kanske utan förvarning.

Felicia fyllde 4 år den 12/9 och vi kunde inte komma då jag låg dålig, så att igår ordnade vi ett litet kalas till henne här hemma med Räk/Lax baguetter, bakelser och grodor !

Den rosa asken låg hennes presenter i, Det var Iza som fixade med dukningen. Och det blev fint och bra!
Men när det var dags att äta, så åkte buskarna bort från under tallrikarna

Idag tar vi det lugnt, och fixar här hemma. Går kanske en runda till Mormor och hälsar på,
Höstvädret är här och det finns inget bättre i mina ögon. Jo, det kanske det finns…. Ni !

/Lenny ( Pappa )

Just nu är kl 4.55. Vaknade 3.30 av en fruktansvärd tandvärk. Gick upp sköljde munnen, och gick och la mig igen.
Lyssnade på hunden när hon drömde, och på Iza när hon snarkade, och låg ihop kurrad som en liten bebis.
Jag låg så fram till kl 4.40, sen gick jag upp.

Hittade Alvedon Tuggtablett i skåpet, det var vad vi hade hemma. Tog en sådan och satte på kaffe, nu har smärtan lagt sig lite.
Jag ställde mig vid balkongen med kaffet, tände min cigg, det är KALLT ! Men himlen var bar, och stjärnorna dom blinkade och lös starkt. Såg lilla karlavagnen, orionsbälte och massa andra som jag inte vet vad dom heter, det var skönt.
Man känner verkligen att höst/Vinter är på ingång, ca 7+ är det.

Jag har fått diagnosen nu, Menieres sjukdom. Dom verkar inte veta riktigt vad det beror på, mer än att det påverkar hörseln och balans/yrsel. Inom 5 år har jag det på andra örat också. Kronisk sjukdom. Enda lösningen är att dom kan lindra det lite.
Så när jag kom till Dr.Brattmo i Torsdags, så sa hon att hon trodde att det var det, och att dom skulle sätta in plaströr i örat på mig
som skall fungera som en slags dränering till Trycket.
Visst jag mår lite bättre, men kommer ändå lite såna yrselattacker ibland, och det känns som att någon petar mig i örat hårt.
Om inte detta skulle hjälpa så finns det lite andra diverse saker, bl.a medicin. Och slutligen att dom ”dödar” balans/Hörselnerven.

Nåja, nu vet vi vad det är och jag hoppas att jag inte får såna attacker som jag fått 3 ggr innan, senaste gången i Juni.

Allt med Försäkringskassan har löst sig, vi är på spåret igen. NU går tiden fort tills ni är här.
Och det ser vi framemot, både jag och Mamma. Nu blir det lite mer kaffe,

/Lenny ( Pappa-san )

Sens de där små liven i mig inte kunde sova längre än till 9, väcktes jag av ett par rejäla sparkar… men inte hade jag bråttom ur sängen för det. jag låg och lyssnade på hur vinden tjot utanför och jag tänkte på hur de små plommon träden på gården måste gunga i vinden och undrade om några fler än de 2 st plommon jag plockade och åt upp igår kväll när jag rastade Ella skulle hinna mogna innan den barska vinden drog ner de på den leriga marken under.

Jag låg och drog sakta handflatan över den rundade magen, som nu börjar bli i vägen när jag ska ta på mig skorna.
Jag tänkte på allting vi redan har åstadkommit och på det vi ännu måste fixa innan ni kommer

Jag låg och tänkte, på det jag läst igår… om den där lilla lilla pojken som föddes månader för tidigt… närmare i vecka 23 (22+6) och överlevde och jag tänkte på att mina små grodor är i vecka 23 på söndag…
”en liten risk förlossning bli det jo” sa den snälla farbrorn doktorn med de leende ögonen , så mer och mer lutar det jo åt planerat snitt sista veckan i november, om inget annat inträffar innan dess.

Om 12 dagar få vi se er igen…men att ni växer och ha det gott, är det inga tvivel om,så som ni bökar där inne.

Sens jag  råkade ut för uvi, svampinfektion och blåskatarr och måste nu gå på en kur av Dalacin som vi vet gå ut till placentan har jag blivit extra nojig och uppmärksam på hur ni rör er där inne och hur ofta. Jag har tyvärr, till min förtvivlan börjat må mycket mer illa igen och jag tror själv att det är antibiotikums biverkningar.
Och nu har halsbränna gjort sig påmind mer än nånsin.
Och jag märker hur rätt irriterad och frustrerad jag bli… och rädd…

Gårdagens dag blev inta alls som den skulle… Jag låg mestadels på soffan och försökte andas lugnt och sansat , få illamåendet under kontroll… pappa satt på golvet och gick genom gamla cd skivor, vilket bjöd på en del skratt.. gamla foto, från Lisas bröllop och när Saga var liten och hemkommen … massa gammalt musik som bjöd på både nostalgi och garv…

Vi kom på att ni gillar Bluse då nån där inne ”dansade” lite extra

Det har varit ett par långa ,gråa, regniga som attan dagar… men idag smyger sig solen mellan de tunga molnen…
Det har varit ett par gråa dagar även inne i mig…men jag hoppas att solen glimtar mellan molnen även där, vilken dag som helst.

För tillfället… få jag hålla fast vid era rörelse och kärleken som sprudlar där inne… och under pappas handflator =)

/izzie

Kissa i en mugg, 2 min efter man redan varit på toan är en konst i sig, kan jag medge, men 2 droppar lyckades jag klämma fram och det är ju allt vad de egentligen behöver så ….=)

Ett obligatoriskt stick i fingret och liksom ett irriterande plåster som aldrig vill sitta där den ska.

Sen kom doktorn 1 (en kvinnlig), doktorn 2 (en manlig) och en ung söt sjuksköterska och med mig och eskild i samma rum kändes det ganska trångt.

Vi små pratade ett tag, vi berättade vad vi tyckte att de skulle veta, det vanliga… ivf gånger 4, FET, Öresundskliniken, 7 april, tvillingar, blödningar och allt det där och sen var det dags att kliva in på den där,
” visa hela röven och lite till stolen”.

Doktorerna, klämde, kände och möblerade om innehåller på mina tarmar, de konstaterade att livmodern var som i v.17 ca, som en fotboll alltså och upplyste mig att det var fullt normalt att trots viktnärgången efter allt kräkande inte få plats i mina vanliga kläder längre.

Livmodertappen stängd och fin som den ska, blödningen sparsamt brun just för tillfället och sen gjordes det ett vul.

Och där låg, mina små änglar… starka hjärtrörelse hos båda och man såg blodet forsa genom navelsträngen , Lenny påstår att han såg både armar och huvuden men jag såg bara en grå massa, som alltid, jag antar att så länge hjärtan slå på de och jag ser det är jag nöjd men också den snälla och entusiastiska läkarens förklaringar till allting vi tittade på kändes betryggande.

Allting var som den skulle, trots blödningarna ( var exakt de kom ifrån ,ville hon inte spekulera ens på då det kunde vara allt möjligt men icke farligt vid det läget för nån av oss)… mina barn var utom fara och hade hunnit växa till sig rejält sens sist vi såg de, vi kunde andas ut, den var en fantastisk känsla.

Vi fick med veta att trots att våran förlossning var beräknad till den 29 dec föddes de flesta tvillingar i v.36 och inte i vecka 40 som en vanlig graviditet alltså skulle vi vara bereda på att våra kommer slutet på nov, början på dec.

Vi gled därifrån, lyckliga så det lös om oss, alldeles snart kan vi börja planera, vi lovade oss själva ändå vänta till v.12… och det är ju alldeles snart vi passerar det jobbiga tröskeln, alldeles snart kan allting börja kännas på riktigt, då kanske man kan börja glädjas mer nu när oron minskar efter hand.

Nästa besök hos läkaren, den 18 /6 då ska vi göra NUP-test på de små.

Idag gå vi in i vecka 10 och vid det läget har jag börjat förstå den nya rytmen min kropp har… jag måste äta vad annan timma, frukt, skorpa, nåt litet men ofta annars kommer illamåendet som på beställning, dricka massa citron vatten under ett arbetspassa hjälper mig att hålla kräk känslan under kontroll största delen men vid 21 kommer ändå magsäcken dra ihop sig i spasmer och då är jag trött helt enkelt.

Ingen kokt eller tillagad mat, absolut inga kokta hård smälta grönsaker eller ägg/kött/fisk just nu lever vi på leverpastej mackor med tomat och paprika, vatten melon och citron vatten, på mina bra dagar, kan jag tänka mig bli sugen på nudlar.

Skulle jag nån gång frestas av annat få jag verkligen lida för det bara nån timma efteråt… de svullnar magen och koliken infinner sig och en natt med huvudet i hinken är oundvikligt.

Och trots den magra dieten, växer magen från dag till dag… i helgen tänkte jag se om jag orkar bege mig till stan på jakt efter ett par bekväma byxor, men det få vi se hur det bli med det då jag ska jobba hela helgen med.

För tillfället är vi överlyckliga, vi har redan nu haft så bra bevakning på våran graviditet och allting se så bra ut som det bara kan, sen få man ta en dag i taget.

Om kvällarna doftar stan söt honung, inte så konstigt när stadens alla frukt träd stå i blom.
Det är smula magiskt känsla att cykla en stilla kväll genom broarna. I öst blickar Luna över stan, om bara 4 dagar stå även hon i blom. I söder håller solen på gå ner, dess mjuka starka strålar smeker trädtopparnas kronor som om de viskade ”god natt”

Vinden är stilla och sötman kittlar mig i näsan , det känns smula som att cykla genom en saga av underligt rosa ljus. Jag lägger min hand på magen, där jag vet att mina små räkor sprattlar och lova tyst att när de väl är här ska jag berätta och visa allting jag vet om magin, sagor, prinsessor, och omöjligt kärlek…

Hur kan man redan nu älska någon så mycket? kan jag undra, medan jag cyklar i en virvel av vita blad som vinden bjöd till en hastig dans.

Natten till den 15, vid midnatt,
vaknade jag med en skarp smärta över den super spända buken.

Jag gick upp, åt en skorpa, så som jag brukar och återvände till sängen men 2 h senare stog jag inte ut längre och dessutom började jag bli orolig över barnen.

Lenny vaknade av mina jamrer , han ringde till sjukvårdsupplysningen och 5 min senare var vi på väg till medicinska akuten, efter ett kort samtal med sjuksyrran där konstaterade vi att vi nog ska be ge oss till kvinnokliniken.

Smärtan var nu vassare än innan och jag kunde knappt stå på benen, så när vi ringde på porttelefonen till kliniken, mitt i natten, stod jag på huk intill Lennys ben och håll på att svimma.

-hallå, söker ni akutvård: frågade en mjuk kvinnoröst
-ja , det stämmer , hörde jag Lennys grova stämma
-ensam ? frågade rösten förvånad
Trots smärtan brast vi ut i skratt. Vi stod vid entrén till kvinnokliniken, ultraljudsavdelningen och förlossningen och kvinnan på andra sidan undrade om min man ensam sökte akutvård där inne.

-Näääää hör jag Lenny skratta, sambon är med
Vi mötts av en leende varm ansikte ikläd i grön operations kläder
-Jag såg bara dig, förstår du, på tv skärmen, ler hon
-Ja jag stod ju på huk men annars tänkte vi ju att han här kanske är född i fel kropp och kom på det nyss och behöver akut hjälp, vi skrattar, mitt i det eländiga och det oroliga finner vi ändå styrka att finna det komiska i det hela.

De tar de standard prover som tas, be mig kissa i muggen, ett stick i fingret.

Jag sitter på britsen och vet inte var fan jag ska ta vägen av smärtan,
tills jag känner att jag tuppar av, allting blev svart. Väl tillbaks till verkligheten, står både Lenny och syrrorna och håller i mig, jag har spytt ner Lennys skor, bland annat… jag hyperventilerar och gråter och jag som är så seg för smärta annars

2 timmar senare… Gryningens rosa ljus började sippra fram i söder,då kommer läkare som ska undersöka mig.

Hon var förkyld, trött, stressad, kall och hårdhänt vid undersökningen, mer otrevlig läkare var det länge sedan jag har haft med att göra, jag som är van vid privat vård och värdig behandling

När hon gör ett vaginalt ultraljud(vul) vänder hon skärmen så att jag inte alls kan se mina tvillingar, hon berättar att allting se bra ut, de växer som det ska, hjärtan slår, livmodertappen är stäng osv men jag få inget se, precis som att hon gjorde det med flit, att inte unna mig, den speciella känslan av att få se mina foster.
När hon klämmer på mig och rutar inuti mig, vrålar jag av smärta men hon förbli oberörd, av det hela.

Men älsklingen som står bakom mig lite på sidan, klappar min kallsvettiga panna och se allting och han berättar senare hur ni såg ut, att ni hade vuxit sens sist vi såg er och låg och till då med ritar en liten skiss på det hela:)

Ingen fara för de små, alltså men jag har helvetens ont fortfarande och mår illa.

Den otrevliga doktorn konstaterar att jag nog ha maginfluensa, punkt slut, vilket jag fan verkligen inte tror på själv, så mycket vet jag i alla fall. Så vid jag förstår så är mina tarmar så påverkade av hormonet att de inte klarar av att smälta det mesta numrera, vilket resulterar i kolik liknande kramper, kraftig illamående, magkattar liknande symptom, förstoppning osv det är jag vad jag läst mig till senare, så inte bara att hon var otrevlig var hon inkompetent dessutom.

Vi gå därifrån med en sjukskrivning på ett par dagar och ”om det bli värre, få du gå till den medicinska akuten nästa gång”

Hemma, lättnar smärtan en kort stund, jag somnar, utmattad… jag vaknar över att hela magsäcken dra ihop sig nåt så vansinnig, jag känner hur jag svimmar,men på något jävla vis lyckas jag innan spy kaskader av gala i hinken som Lenny ställde bredvid sängen i fall fall… sen tuppar jag av kallsvettig och darrig.

Och så håll det på hela morgonen… jag fick vila 45 min, somnade en stund, vaknade, kräktes, drack lite vatten, kräktes, vid lunch var jag helst slut och gråtfärdig… men magen hade också började lugna ner sig.

Det konstanta illamåendet har följt mig nu i veckor och det är fullt normalt, i en tvillings graviditet att det bli så men veta att det är fullt normalt gör mig inte mindre illamåendet och kräkigt för det.

Jag försöker hålla humöret uppe, knaprar på receptbelagt medicin för just de kramperna, dricker massvis med citron vatten , åter pitti små mängder men ofta, knaprar skorpor, undviker, kaffe, stekt mat, fett mat, kryddig mat, ja tillagad mat överhuvudtaget, det anda jag inte mår dåligt av är, färskt gurka, vatten melon och citron vatten… vilket underbar meny jag har att välja bland =)

Well well… så är det, lite mindre underbart kanske för tillfället och det enda jag verkligen har lust att göra är ligga på soffan, sängen eller nånstans mjukt och glo på en bra film eller läsa en bok…helst bredvid eskild och vovvan

Jag är otroligt tacksam för min kloka, tålmodiga och goa sambo som alltid finns där och mitt i kaoset påminner mig om att andas , han kommer utan tvekan vara av extremt stort betydelse genom det hela… tack älskling ”puss”

Eskilds underbara skiss =)