2 små mirakel

Archive for the ‘Vi’ Category

Det har varit ett par riktigt intensiva dagar för vårat del.

Ni som följer våran resa vet att det var meningen att vi skulle få Nup-test resultat igår men att det icke blev så.
Efter närmare timmes vad jag närmare kan beskriva som plågeri på britsen bestämde barnmorskan att vi ska få en  ny tid, nu på onsdag då.
Vi har nämligen ett väldigt envist liten rackare på vänster sidan, den ville icke vända sig alls. Jag hoppade, hostade, skuttade i korridorerna och sprang i trappor men …icke, den stod på huvudet och ville inte alls vara med.
Hon buffrade på, körde ultraljuds staven över min urinblåsa tills jag blev öm och började vrida mig av smärtan och ännu idag är jag helt öm.

Icke… Men trots att tanten som håll i undersökningen var lagom ”syrlig” och själva undersökningen mer än plåga än annat var det ett upplevelse i sig…att få titta på hur ni, hickade, studsade ,svalde foster vatten och lekte på insidan av mig, mina små älsklingar, mina små mirakel…

Idag, var det uppe med tuppen (eller tja =) Eskilds väcka klocka ringde kl8 men jag fick lov att sova till 9)
Efter kaffet, blev det en långt runda i Folkets park, där barnens loppis ägde rum… och vi fyndade, som tokiga, så mycket roligt där fanns =) alla dess pluttiga spädbarns kläder, leksaker, alla färger, dofter och barnen själva.

Och till mamma, ja… hon fyndade sig 3 par mamma byxor, så att ni kan växa bekvämt där inne utan att det spänner  eller kläms, så ni få märken på pannan så som pappa brukar skämta.

Hela ens liv, handlar om er…eller ja, till en enorm del…och det är svårt att komma ihåg pappa och sig själv i mellan åt fast vi vet mycket väl att en lycklig förälder innebär även lyckliga barn.

Och även nästa vecka handlar mycket om just er 2, vi ska tillbaks till ultraljuds avdelningen och vi ska på bvc besök men på fredag kväll då bli det lite mer vuxet, för då ska vi fira midsommar med vännerna =)

/izzie

Då har vi varit på NUPP test, men dom kunde bara mäta på Tvilling nr 1.
Då Tvilling nr 2, låg upp&ner och ville inte vara med alls.
Så det blev ny tid på Ondag för att fixa måtten på nr 2

NR 1, som var samarbetsvillig.
Den pillar sig i näsan tror jag, och håller andra handen på magen.

Nr2, som inte var samarbetsvillig. Låg med huvudet upp och ner, och rumpan upp i luften

Inatt har jag sovit dåligt,
Har legat och vridit och vänt mig hela natten,
Har varit orolig för NUPP testet vi ska göra idag.

Vi diskuterade igår om hur vi ville göra, om det nu skulle visa sig att vi låg i ”Risk-zonen”.
Skulle vi göra FVP ( Fostervattensprov ) eller skulle vi inte.
Jag ( Pappa ) vill inte, Man har hört så mycket om just MF ( Missfall ) när dom gör FVP, och det är inget jag vill riskera er. Efter så många års längtan efter just ER.

NUPP Test är fortf. en Studie, och det ska man ha på minnet, det är inget som är godkänt att dom ENBART ska använda det för att sätta en diagnos. Chansen att få MF via FVP är större än att barnen ska ha DS ( Down syndrom )

Läste ett inlägg som jag tyckte var väldigt bra skrivet på familjeliv.se när jag googlade nu på morgonen efter ”nupp test”

hon skrev så här:

STOPP STOPP!

Något som alla vet redan hoppas jag är att Nupp-studien fortfarande är en STUDIE. Jobbar i branchen och har kolleger som håller på med den och tyvärr har den fått en del fel tolkningarna redan nu. Som det ser ut nu vet de inte om den kommer bli godkänd som en medel att se om ett barn har down. När man väljer att gör den ska man ta ställning till fostervattenprov. Det står i studie handledningen som barnmorskan ska informera er om.

Själv är jag gravid och är med i nupp-studie hade en väldigt låg risk att det skulle barnet skulle föda med en kromoson fel. Men eftersom jag är 35 år hade vi redan tagit ställning till att vad det är för barn som väljer att komma till oss är det välkommet! Det är bara Du och din parter som kan välja och ta ställning till detta.

Källa: Familjeliv.se

Just den biten med att ”Vad det är för barn som väljer att komma till oss är det välkommet, Det är bara du och din partner som kan välja och ta ställning till detta”
Men man ska inte måla fan på väggen iheller förtidigt, det är bara som jag är orolig och nervös, jag själv tror att allt ÄR SUPER OK !

Men vet ni vad… Snart ska vi få se er igen.
Jag ska försöka tigga till mig en bild på er, och jag ska försöka få reda på om vi kan se könen!
Vi vet ju inte vad ni är!!
När vi vet vem ni är, så kommer ni ju inte kallas ”Flemming’s” mer, då får ni namn och blir personliga reda nu!

Snart ska jag in och väcka er och mamma, 9.30 var hennes önskan. Och så får det väl bli!
Vi ses snart på den monochroma skärmen.

/Lenny ( Pappa )

Jag kan lugnt erkänna att jag har fått kraftiga förhinder mina försök av att njuta av min graviditet.

Och alla som känner mig smula vet att jag är inte den som klagar över inget och att jag om det är nån som är seg för smärta så är det fan jag men dagen efter att jag fått min diagnos (hyperemesis gravidarum)och min sjukskrivning stod jag med armarna längst kroppen i hallen och tårarna bara rann. Lenny försökte trösta men jag kände mig så jävla ynklig, liten och värdelös, bara stod och grät, tills vi båda började skratta.

Eskild har varit ett fantastiskt stöd under alla dessa krämpor men det är inte mycket annat än klappa, krama,
stödja mentalt och hålla håret när huvudet åker in i klosetten som han kan göra, faktum är,
att det inte finns nånting att göra åt det hemska illamåendet som plågar mig 24 h om dygnet,
medicinen jag har fått är helt enkelt värdelös.

Men trots allt, även vi har våra bättre dåliga dagar, som igår…
Gick vi en runda på stan, handlade kläder till bobos och mig och ps3 spel till Eskild.
Vi gick sakta genom stan, små pratade om tiden som väntar, hur lustigt livet kan vara, för att förra året så här dags,
visste ingen av oss hur våra liv kommer bli, allting var så otryggt och osäkert och bara knappt 1 år senare, vet vi exakt vad som ska ske utan att det gör resan mindre spännande.

Ett nytt liv började för oss, ett nytt liv väntar runt hörnet, ett liv som mamma och pappa till våra bobo `s =)

Ja, magen växer så det knackar… på fredag, den 18:e, ska vi göra Nup-test, kanske få vi också veta kön på våra barn men framför allt får vi se dom igen och vi får veta hur de växer och hur det står till med dom där inne.

För min egen skull, försöker jag njuta av det hela mellan kräk anfallen, försöker äta nyttigt även om det är otroligt svårt när allting hamnar på retur i klosetten bara nån stund efteråt, men jag gör så gott jag kan… jag krymper, magen växer…

Jag ser fram emot midsommar… att få umgås med mina vänner,
att få njuta av sommarens bästa i gott sällskap… att få loppa åt mig solens sken… medan jag slukar jordgubbarna från rabatterna och jagar fjärilarna bland rabarber…

/IzzY

Kissa i en mugg, 2 min efter man redan varit på toan är en konst i sig, kan jag medge, men 2 droppar lyckades jag klämma fram och det är ju allt vad de egentligen behöver så ….=)

Ett obligatoriskt stick i fingret och liksom ett irriterande plåster som aldrig vill sitta där den ska.

Sen kom doktorn 1 (en kvinnlig), doktorn 2 (en manlig) och en ung söt sjuksköterska och med mig och eskild i samma rum kändes det ganska trångt.

Vi små pratade ett tag, vi berättade vad vi tyckte att de skulle veta, det vanliga… ivf gånger 4, FET, Öresundskliniken, 7 april, tvillingar, blödningar och allt det där och sen var det dags att kliva in på den där,
” visa hela röven och lite till stolen”.

Doktorerna, klämde, kände och möblerade om innehåller på mina tarmar, de konstaterade att livmodern var som i v.17 ca, som en fotboll alltså och upplyste mig att det var fullt normalt att trots viktnärgången efter allt kräkande inte få plats i mina vanliga kläder längre.

Livmodertappen stängd och fin som den ska, blödningen sparsamt brun just för tillfället och sen gjordes det ett vul.

Och där låg, mina små änglar… starka hjärtrörelse hos båda och man såg blodet forsa genom navelsträngen , Lenny påstår att han såg både armar och huvuden men jag såg bara en grå massa, som alltid, jag antar att så länge hjärtan slå på de och jag ser det är jag nöjd men också den snälla och entusiastiska läkarens förklaringar till allting vi tittade på kändes betryggande.

Allting var som den skulle, trots blödningarna ( var exakt de kom ifrån ,ville hon inte spekulera ens på då det kunde vara allt möjligt men icke farligt vid det läget för nån av oss)… mina barn var utom fara och hade hunnit växa till sig rejält sens sist vi såg de, vi kunde andas ut, den var en fantastisk känsla.

Vi fick med veta att trots att våran förlossning var beräknad till den 29 dec föddes de flesta tvillingar i v.36 och inte i vecka 40 som en vanlig graviditet alltså skulle vi vara bereda på att våra kommer slutet på nov, början på dec.

Vi gled därifrån, lyckliga så det lös om oss, alldeles snart kan vi börja planera, vi lovade oss själva ändå vänta till v.12… och det är ju alldeles snart vi passerar det jobbiga tröskeln, alldeles snart kan allting börja kännas på riktigt, då kanske man kan börja glädjas mer nu när oron minskar efter hand.

Nästa besök hos läkaren, den 18 /6 då ska vi göra NUP-test på de små.

Idag gå vi in i vecka 10 och vid det läget har jag börjat förstå den nya rytmen min kropp har… jag måste äta vad annan timma, frukt, skorpa, nåt litet men ofta annars kommer illamåendet som på beställning, dricka massa citron vatten under ett arbetspassa hjälper mig att hålla kräk känslan under kontroll största delen men vid 21 kommer ändå magsäcken dra ihop sig i spasmer och då är jag trött helt enkelt.

Ingen kokt eller tillagad mat, absolut inga kokta hård smälta grönsaker eller ägg/kött/fisk just nu lever vi på leverpastej mackor med tomat och paprika, vatten melon och citron vatten, på mina bra dagar, kan jag tänka mig bli sugen på nudlar.

Skulle jag nån gång frestas av annat få jag verkligen lida för det bara nån timma efteråt… de svullnar magen och koliken infinner sig och en natt med huvudet i hinken är oundvikligt.

Och trots den magra dieten, växer magen från dag till dag… i helgen tänkte jag se om jag orkar bege mig till stan på jakt efter ett par bekväma byxor, men det få vi se hur det bli med det då jag ska jobba hela helgen med.

För tillfället är vi överlyckliga, vi har redan nu haft så bra bevakning på våran graviditet och allting se så bra ut som det bara kan, sen få man ta en dag i taget.

Om kvällarna doftar stan söt honung, inte så konstigt när stadens alla frukt träd stå i blom.
Det är smula magiskt känsla att cykla en stilla kväll genom broarna. I öst blickar Luna över stan, om bara 4 dagar stå även hon i blom. I söder håller solen på gå ner, dess mjuka starka strålar smeker trädtopparnas kronor som om de viskade ”god natt”

Vinden är stilla och sötman kittlar mig i näsan , det känns smula som att cykla genom en saga av underligt rosa ljus. Jag lägger min hand på magen, där jag vet att mina små räkor sprattlar och lova tyst att när de väl är här ska jag berätta och visa allting jag vet om magin, sagor, prinsessor, och omöjligt kärlek…

Hur kan man redan nu älska någon så mycket? kan jag undra, medan jag cyklar i en virvel av vita blad som vinden bjöd till en hastig dans.

Idag gå vi in i vecka 9, varje tisdag är det ny vecka och jag längtar så tills v.12 fast jag fått både se och höra att mina embryons är friska. Nästa vecka gå vi ifrån embryo stadiet till foster, ett stort steg för de små liven.
Ännu är jag fortfarande sjukskriven men på torsdag ska jag testa jobba i 2 dagar och se hur det går, vill helst inte sitta hemma och trycka då man har alldeles för mycket tid att tänka duma tankar.

Nu börjar jag oroa mig för saker som

-få tvillingvagnen plats i hissen/bussen?

-hur tröstar man 2 st samtidigt, hur ska jag få amningen att fungera
(tycker att det är viktigt att amma om man kan)

-Hoppas inte vovvan bli riktigt deprimerad när bebisarna kommer för redan nu har jag dåligt samvete att vi inte umgås med henne så mycket som vi borde fast jag gå hemma

-Hur ska man räcka till? Hur ska man göra för att inte förlorar sig själv som individ och sina drömmar bland, blöjor, amningsinlägg, tvätt, nappflaskor, salvor mor röd rumpa, sömnbrist, städ, disk, käktrasor
osv.

-hur orkar man vara den där coola, roliga morsan som alla dagis barn alltid vill hemma hos, då det alltid händer något roligt …

-Hur orkar man ha glädjen av att vara mamma bland alla måsten?

Oron gnager i mig, rädslan är jämt runt hörnet,
rädslan för allting vi kan råka ut för…
från missfall, komplikationer till klolik och stunder då barnen vrålar och jag hittar inte napparna någonstans.

Ja, jag vet, jag är inte ensam… jag har mina vänner, jag har min goa mamma och min underbara man som jag bara vet kommer bli världens bästa pappa. Men Lenny kan bara vara hemma 1 mån efter födseln och det är ju trots allt jag som kommer vara med de 24 h om dygnet i över 1år och jag är livrädd för att inte ha kontroll över någonting och framför allt, vill jag att mina barn ska lära känna mig så som jag är, inte som en sönder stressad, dödstrött mamma som älskar sina barn med varje fiber av sin varelse men stå inte ut med dem ibland.

Jag vill vara den där, leende mamman, som orkar gunga sena eftermiddagar, som har ett kök där det luktar nybakade bullar och ett lagom stökigt hem men med alltid öppna dörrar.

Jag vill vara den där mamman som orkar fläta blomsterkransar, den som ta på sig gummistövlar när det regnar och hoppas i pölarna tillsammans med kvarterets ungar, den som orkar sjunga högt i tvättstugan och hitta på sagor när vi läst allting vi har minst 200000 gånger.

Jag vill vara den där, trygga, honungsluktade höns mamman som längtar varje morgon tills ungarna kan vakna så vi kan bege oss på nya äventyr.

Den där mjuka, flexibla, välkomnande famnen man utan rädsla kan alltid krypa in till, dag som natt

Jag vill ge mina barn, ett mjukt behagligt, färgglatt, sjungande, fnittrande barndom jag aldrig själv har haft.

Och nu ska jag försöka skapa en värld för oss, där kärleken finns bakom varje hörn, där man inte behöver prestera för att vara omtyckt eller synas, där man duger precis som man är och hur ska jag klara av att lära mina barn det om jag just för tillfället själv tvivlar på mina förmågor?

Natten till den 15, vid midnatt,
vaknade jag med en skarp smärta över den super spända buken.

Jag gick upp, åt en skorpa, så som jag brukar och återvände till sängen men 2 h senare stog jag inte ut längre och dessutom började jag bli orolig över barnen.

Lenny vaknade av mina jamrer , han ringde till sjukvårdsupplysningen och 5 min senare var vi på väg till medicinska akuten, efter ett kort samtal med sjuksyrran där konstaterade vi att vi nog ska be ge oss till kvinnokliniken.

Smärtan var nu vassare än innan och jag kunde knappt stå på benen, så när vi ringde på porttelefonen till kliniken, mitt i natten, stod jag på huk intill Lennys ben och håll på att svimma.

-hallå, söker ni akutvård: frågade en mjuk kvinnoröst
-ja , det stämmer , hörde jag Lennys grova stämma
-ensam ? frågade rösten förvånad
Trots smärtan brast vi ut i skratt. Vi stod vid entrén till kvinnokliniken, ultraljudsavdelningen och förlossningen och kvinnan på andra sidan undrade om min man ensam sökte akutvård där inne.

-Näääää hör jag Lenny skratta, sambon är med
Vi mötts av en leende varm ansikte ikläd i grön operations kläder
-Jag såg bara dig, förstår du, på tv skärmen, ler hon
-Ja jag stod ju på huk men annars tänkte vi ju att han här kanske är född i fel kropp och kom på det nyss och behöver akut hjälp, vi skrattar, mitt i det eländiga och det oroliga finner vi ändå styrka att finna det komiska i det hela.

De tar de standard prover som tas, be mig kissa i muggen, ett stick i fingret.

Jag sitter på britsen och vet inte var fan jag ska ta vägen av smärtan,
tills jag känner att jag tuppar av, allting blev svart. Väl tillbaks till verkligheten, står både Lenny och syrrorna och håller i mig, jag har spytt ner Lennys skor, bland annat… jag hyperventilerar och gråter och jag som är så seg för smärta annars

2 timmar senare… Gryningens rosa ljus började sippra fram i söder,då kommer läkare som ska undersöka mig.

Hon var förkyld, trött, stressad, kall och hårdhänt vid undersökningen, mer otrevlig läkare var det länge sedan jag har haft med att göra, jag som är van vid privat vård och värdig behandling

När hon gör ett vaginalt ultraljud(vul) vänder hon skärmen så att jag inte alls kan se mina tvillingar, hon berättar att allting se bra ut, de växer som det ska, hjärtan slår, livmodertappen är stäng osv men jag få inget se, precis som att hon gjorde det med flit, att inte unna mig, den speciella känslan av att få se mina foster.
När hon klämmer på mig och rutar inuti mig, vrålar jag av smärta men hon förbli oberörd, av det hela.

Men älsklingen som står bakom mig lite på sidan, klappar min kallsvettiga panna och se allting och han berättar senare hur ni såg ut, att ni hade vuxit sens sist vi såg er och låg och till då med ritar en liten skiss på det hela:)

Ingen fara för de små, alltså men jag har helvetens ont fortfarande och mår illa.

Den otrevliga doktorn konstaterar att jag nog ha maginfluensa, punkt slut, vilket jag fan verkligen inte tror på själv, så mycket vet jag i alla fall. Så vid jag förstår så är mina tarmar så påverkade av hormonet att de inte klarar av att smälta det mesta numrera, vilket resulterar i kolik liknande kramper, kraftig illamående, magkattar liknande symptom, förstoppning osv det är jag vad jag läst mig till senare, så inte bara att hon var otrevlig var hon inkompetent dessutom.

Vi gå därifrån med en sjukskrivning på ett par dagar och ”om det bli värre, få du gå till den medicinska akuten nästa gång”

Hemma, lättnar smärtan en kort stund, jag somnar, utmattad… jag vaknar över att hela magsäcken dra ihop sig nåt så vansinnig, jag känner hur jag svimmar,men på något jävla vis lyckas jag innan spy kaskader av gala i hinken som Lenny ställde bredvid sängen i fall fall… sen tuppar jag av kallsvettig och darrig.

Och så håll det på hela morgonen… jag fick vila 45 min, somnade en stund, vaknade, kräktes, drack lite vatten, kräktes, vid lunch var jag helst slut och gråtfärdig… men magen hade också började lugna ner sig.

Det konstanta illamåendet har följt mig nu i veckor och det är fullt normalt, i en tvillings graviditet att det bli så men veta att det är fullt normalt gör mig inte mindre illamåendet och kräkigt för det.

Jag försöker hålla humöret uppe, knaprar på receptbelagt medicin för just de kramperna, dricker massvis med citron vatten , åter pitti små mängder men ofta, knaprar skorpor, undviker, kaffe, stekt mat, fett mat, kryddig mat, ja tillagad mat överhuvudtaget, det anda jag inte mår dåligt av är, färskt gurka, vatten melon och citron vatten… vilket underbar meny jag har att välja bland =)

Well well… så är det, lite mindre underbart kanske för tillfället och det enda jag verkligen har lust att göra är ligga på soffan, sängen eller nånstans mjukt och glo på en bra film eller läsa en bok…helst bredvid eskild och vovvan

Jag är otroligt tacksam för min kloka, tålmodiga och goa sambo som alltid finns där och mitt i kaoset påminner mig om att andas , han kommer utan tvekan vara av extremt stort betydelse genom det hela… tack älskling ”puss”

Eskilds underbara skiss =)

I över 7 veckor har jag ”vetat” att ni finns i mig och igår fick vi se era små hjärtan ticka i en febril takt så som de små hjärtan ska… och idag, kom pappa hem med blomma och ett brett leende.

Han kom förbi mellan jobben, traskade tyst runt i hemmet, lätt mig sova på soffan in till han pussade mig på armen, viskade ”jag älskar dig” och försvann ur hemmets varma trygga vrån.

Jag låg en lång stund på soffan med benen utanför täcket, klappade Ellas huvud som vilade på kanten och vi lyssnade på regnet som dunkade hård mot glaset… ett ruskigt väder, höst väder med blåst och kyla plågade våra blommande körsbär träd men hemma i soffan… prydde pappas vackra blomma, den vita vägen i bakgrunden. Surkålen väntade i kylen och burken med sur gurkan hade pappa sett till att den kunde även jag öppna.

Den konstiga, stilla bubblan, jag lever i ,slöt sig som varm vatten runt oss.
Inga otrevliga ljud med vassa kanter nå oss här, ingen stress, inga påtvingade måste.

Jag lägger min handflata på magen där jag vet att ni sprattlar, Ella slickar min andra hand som hamnade på hennes nos, jag fnittrar högt ut i tomma intet.

Jag lovar mig själv att jag ska försöka njuta av varenda liten stund i väntan medan ni växer er stora och starka i mig. Jag ska fylla min bubbla med vackra ljud, färger, glädje och positiva människor som få oss att må bra.

Mormor ringer och kollar läget, hon hade igår kväll ringd resten av släkten i hemlandet och berättad att hon ska bli ”dubbel mormor” som hon glatt upprepar så fort hon kan och så lovar hon göra kåldolmar till mig

/izzy