Archive for the ‘Hemmet’ Category
Första dagen i vecka 9.
Idag gå vi in i vecka 9, varje tisdag är det ny vecka och jag längtar så tills v.12 fast jag fått både se och höra att mina embryons är friska. Nästa vecka gå vi ifrån embryo stadiet till foster, ett stort steg för de små liven.
Ännu är jag fortfarande sjukskriven men på torsdag ska jag testa jobba i 2 dagar och se hur det går, vill helst inte sitta hemma och trycka då man har alldeles för mycket tid att tänka duma tankar.
Nu börjar jag oroa mig för saker som
-få tvillingvagnen plats i hissen/bussen?
-hur tröstar man 2 st samtidigt, hur ska jag få amningen att fungera
(tycker att det är viktigt att amma om man kan)
-Hoppas inte vovvan bli riktigt deprimerad när bebisarna kommer för redan nu har jag dåligt samvete att vi inte umgås med henne så mycket som vi borde fast jag gå hemma
-Hur ska man räcka till? Hur ska man göra för att inte förlorar sig själv som individ och sina drömmar bland, blöjor, amningsinlägg, tvätt, nappflaskor, salvor mor röd rumpa, sömnbrist, städ, disk, käktrasor
osv.
-hur orkar man vara den där coola, roliga morsan som alla dagis barn alltid vill hemma hos, då det alltid händer något roligt …
-Hur orkar man ha glädjen av att vara mamma bland alla måsten?
Oron gnager i mig, rädslan är jämt runt hörnet,
rädslan för allting vi kan råka ut för…
från missfall, komplikationer till klolik och stunder då barnen vrålar och jag hittar inte napparna någonstans.
Ja, jag vet, jag är inte ensam… jag har mina vänner, jag har min goa mamma och min underbara man som jag bara vet kommer bli världens bästa pappa. Men Lenny kan bara vara hemma 1 mån efter födseln och det är ju trots allt jag som kommer vara med de 24 h om dygnet i över 1år och jag är livrädd för att inte ha kontroll över någonting och framför allt, vill jag att mina barn ska lära känna mig så som jag är, inte som en sönder stressad, dödstrött mamma som älskar sina barn med varje fiber av sin varelse men stå inte ut med dem ibland.
Jag vill vara den där, leende mamman, som orkar gunga sena eftermiddagar, som har ett kök där det luktar nybakade bullar och ett lagom stökigt hem men med alltid öppna dörrar.
Jag vill vara den där mamman som orkar fläta blomsterkransar, den som ta på sig gummistövlar när det regnar och hoppas i pölarna tillsammans med kvarterets ungar, den som orkar sjunga högt i tvättstugan och hitta på sagor när vi läst allting vi har minst 200000 gånger.
Jag vill vara den där, trygga, honungsluktade höns mamman som längtar varje morgon tills ungarna kan vakna så vi kan bege oss på nya äventyr.
Den där mjuka, flexibla, välkomnande famnen man utan rädsla kan alltid krypa in till, dag som natt
Jag vill ge mina barn, ett mjukt behagligt, färgglatt, sjungande, fnittrande barndom jag aldrig själv har haft.
Och nu ska jag försöka skapa en värld för oss, där kärleken finns bakom varje hörn, där man inte behöver prestera för att vara omtyckt eller synas, där man duger precis som man är och hur ska jag klara av att lära mina barn det om jag just för tillfället själv tvivlar på mina förmågor?
