2 små mirakel

Archive for december, 2010

Lite mer än 4 timmar kvar… sedan är 2010 över men hos oss kommer det resten av våra liv, förbli …DET året ,där det hände… där magin tog över våran värld… 2010 kommer för evigt vara vårt år… alldeles speciell, unik, underbar…

För varje år som kommer och går… varje år… den 14 dec, då trollungarna har födelsedag, kommer vi bli påminda om magin som hände oss, just detta året.

Så här sitter jag… inte på väg till någon fest… inte redo för någon festlig cool middag… inte väntande gäster, inte i telefon kö efter en taxi…stressen finns inte, ångesten över fel klänning, obekväma högklackar eller kylan ute… existerar ej detta året.

Jag vet att mina närmaste vänner/familj kommer ringa runt midnatt…
de flesta klara i huvudet, en och annan lite lullig =) alla av kärlek och omtanken
jag vet att mobilen kommer brumma halva natten av alla ny års önskningar…

Inte på väg någonstans…. På Facebook läser jag hur mina vänner förbereder sig inför natten, se foto på fest snygga outfits, jag läser mina gott nytt år hälsningar

Jag sitter i en tjock kofta runt mig… en kopp te ångar intill mig, dofter av skogsfrukter når mina näsborrar… doften av räckor, som vi ska ha på macka ,lite senare på kvällen… Champagnen är inte på is, i år bli det alkohol cider vid midnatt, det funkar det oxå… Bubbel sparar vi till en annan dag…

Jag sitter i mjukis byxor… sörplar mitt te… känner mig smula blue av någon mystisk anledning men så brukar jag ALLTID känna när ett nytt blankt år står in för dörren,lite rädd för vad det har med sig till mig… lite skeptiskt…

Våra ungar har nyss fått sin kvällsmat och pyjamasar  på sig och de ligger i sina sängar och meningen är det att de ska sova men jag hör hur de ”sjunger”

(så jag lämnar datorn en kort stund, tittar till de, rättar till täcket på Milton, klappar Julias mjuka jäsa, avvaktar en sekund tills de kommit till ro, sen smyger jag ut)

Hade inte trollungarna varit i natti landet ,hade jag tagit upp de och gosat lite, för det allra bästa botemedel mot den blåa tunga känslan är deras närvaro och deras doft… våra goa ungar…

Så innan jag smyger ut helt… tittar jag ,på båda… och kärleken är oändlig…

Snart börjar ett alldeles nytt kapitel i våra liv…

Gott nytt år Eskild…Gott nytt år trollungarna och så Gott Nytt år till er alla mina vänner och läsare…må det nya året vara snäll mot er alla… massa blötta pussar från oss alla.

/izzie

I köket … i fönstret… står nu och blommar 4 av mina 7 orchideer… 3 står i full blom, stolta och vackra sträcker de sig mot vinter solen och den fjärde har haft det riktigt jobbigt i år…

Jag såg blomster skälken redan i början på nov, eftersom den verkade smula sned, tänkte jag rätta till den och spänna den på blomster pinnen så att det skulle få stöd, så som jag alltid gör meeeeen… tyvärr till min fasa råkade jag bryta av det helt…inga blommor där, tänkte jag ,både sorgsen och arg på mig själv.

3 veckor senare upptäckte jag att en ny skälk  kom på plats exakt där den första hade suttit… wow ! tänkte jag ,överlycklig… när nånting är meningen att hända, kommer det att ske, oavsett vad, tänkte jag … så är det bara….

och tanken spann vidare….

Till en …halv syster …som inte minns en ,bara för att 20 år senare hitta en och bli till en kär vän

till …förlorad kärlek som åter blommat och blivit till tvillingarna som idag slutar gråta när de hör min röst

till… förlorad vänskap… som hittar nya vägar ,nya sätt att växa på

till naturens lagar, hur mäktiga snöstormar satte mina träd och buskar i en djup sömn tills vårens mjuka bris väcker de ur slumret.

Hur en fjärils vingslag kan orsaka stormar på andra sidan jorden….

Hur månens bleka ansikte härskar över vatten …

Hur ett stjärnfall, få den mest inbitna pessimisten att le och i hemlighet, önska sig något, även om det bara är ett litet ting …

Dagen där på, upptäckte jag… till  min stumma förvåning  och ilska… att skälken …. hängde avbruten in till pinnen…

Jag frågade Eskild om han råkade tafsa på den och bryta av den skörda lilla saken …men han tittade bara förvånad på mig , ja..varför skulle han ? och det är sant, han bruka ha foga intresse för mina krukväxter

ja, ha… ja ja ,det var väl ändå inte meningen i alla fall… tänkte jag och suckade…

Ett par dagar efter julafton, var det dags att vattna mina sött nosar…proceduren ,var väl bekant, för oss alla… så gissa hur stort min förvåning blev ,när jag fick syn på en NY skälk …som med stor möda kom upp på exakt samma ställe som de andra två hade varit…

Jag log, brett…. denne gången ska den få växa , fritt… inga pinnar …på ett tag …. ingen få röra…
och varje gång jag se det lilla ljus gröna späda saken, smyger ett brett leende sig över mitt ansikte, den ge mig hopp… att ingenting gå förlorad i universums mäktiga ordning… att allting som är meningen, sker till slut ändå… hur osannolikt det må än verka …

Min lilla vackra starka orchiden… den stora hopp givaren åt folket…=)

/izzie

Den allra sista magbilden och färskt i minnet har jag att jag var obekväm i min kropp som aldrig för, trött, tung och i ganska dåligt skikt av havnadskaps förgiftningen ,diabetes och alla dessa krämpor som hade plågat mig sens veckorna tillbaks.

Jag minns att vi längtade ihjäl oss efter att få träffa de små och att ” vad som helst kunde ske när som helst  ” och att jag räknade timmarna till förlossnings dagen lika lycklig och spänd som livrädd.

(alla bilder är klickbara för förstoring)

Så kom Lucia (13/12)…dagen innan snittet, vi packade det sista i BB väskorna på kvällen men vi fick inte mycket sömn denne natten, vi låg och skruvade mest på oss och så var det fortfarande mörkt när jag stod under duschen ,här hemma och tvättade av magen med den där blåa svampen med anti bakterie medel på och halv 7 stod vi ute på gatan med snön runt mina Nike skor ( det var det enda jag fick in mina extremt svullna fötter i) och mammas bil parkerade framför porten så vi kunde lasta in väskorna.

Proceduren var som de hade beskrivit till oss ett par dagar innan och när jag la i sängen , bara 5 min innan vi skulle köra upp till operationen ,kom Carl och hälsade på oss, det var oxå han som skulle förlossa oss, vilket vi misstänkte sens den dagen han planerade in snittet, för 4 veckor tidigare.

Snart skulle, tiden med spring på prenatal avdelningen, alla tillväxt ultraljud, ctg, blodflöde, sockerbelastningar osv och andra kontroller vara en historia för oss… snart skulle 2 bli 4, vi skulle bli en familj.

07.40… planeras dagens första kejsarsnitt på avdelningen men det blev försenat 1 h, då viktiga blodprover skulle tas om, så jag hann bli rätt så nervös under de där 3 kvarten vi väntade. Barnen sov lungt i mig ,helt ovetande att de skulle få möta vinter dagens blåa ljus om knappt nån timma. Helt omedvetna om att de skulle få träffa oss, röster de så väl kände igen skulle om knappt 2 timmar få var sitt ansikte. Bekanta drag, som skulle sörja för deras välbefinnande tills den dagen våra hjärtan skulle sluta slå.

Och så rullades jag genom de långa korridorerna ännu en gång, där operations teamet stod redo… 12 st ansikte, alla skulle se till att göra sitt jobb så gott de kunde och se till att vi knappt 2 timmar senare rullades helskinande på andra sidan.

Spinalbedövningen, själva sticket… var inget att oroa sig för, försäkrades jag om och mycket riktigt var det ingen fara, innan det ”stora” sticket bedövades huden runt om och jag vilade tryggt i famnen på den manliga narkos sköterskan… det tog ett tag innan smärt sensorerna slocknade och allt jag kände från bröstkorgen neråt var en konstig känsla.precis som narkos läkaren ”varnade” mig för… det kändes som om jag var en enorm handväska och någon rutade på insidan om mig. Jag visste att Carls varsam erfarna händer snittade upp huden vid troskanten, sedan brändes underhuds fettet av och till slut musklerna och hinnorna  runt livmodern, för att sedan leta fram Milton som tvilling 1 låg i säte sens månader tillbaks och var huvudsakliga orsaken till att jag just nu la på operationsbordet.

Eskild satt och klappade min svettiga panna… han fick INTE sluta att klappa då det distraherade mig från att känna de andra underliga och smula obehagliga ryck och tryck förnimmelse.

Vid ett par tillfälle blev jag våldsamt illamående och han håll, kräk skålen åt mig och vid ett annat tillfälle blev Eskild rörd och det kom ett par tårar, han skulle när som helst nu bli pappa och få hälsa på sin son… och så hördes det ett skrik… och ut kom …
lilla Milton, fast han var jo inte alls så liten som han skulle enligt alla dessa tillväxt ul vi har varit på, vi hörde ett vasst skrik och strax där efter fick jag pussa på min påg. Han luktade färskt blod, järnrikt, starkt och var täck i den tillsammans med foster fettet.

Pappa fick följa med ut från op rummet till barn-rummet , där Milton fick hjälp med att andas under tryck med hjälp av c-pap mask, jag kunde se alltig som hände i rummet bredvid på en plattskärm som hände precis för att jag skulle kunna se och vara med där inne.

Bara en stund efteråt, kände jag hur nakos sköterskan, la sig över buken på mig ,precis där den gröna duken hängde, jag förstod att min dotter la långt inne i mig och Carl behövde hjälp för att komma åt henne. Den skickliga nakos läkaren som genom hela operationen upplyste mig om ljud jag kommer höra och dofter jag kommer känna bekräftade mina misstankar och bara en stund efteråt , hörde jag Julias röst och fick pussa på henne innan de bar ut henne till barn-rummet. Jag såg de alla 3 på tv-skärmen en stund.

I ca. 1 h håll de på att hjälpa Milton att andas och rensa det blodet han fick i sig på vägen ut i världen.

Under tiden, fick Eskild ha våran dotter i famnen och han vandrade med henne mellan mig och Miltons värme bädd.

Våran fantastiska barnmorse praktikant som fick ta våran kamera och har tagit alla dessa bilder , tog även ett på placentan, jag fick jo inte se de på operationen då jag plötsligt började frysa, skaka och kräkas och personalen på op fick lite bråttom att stänga av olika maskiner runt mig som pep. Jag förstod inte mycket av det som hände runt mig under tiden. Jag såg min man i tröskeln, han såg smula bekymrad ut, i hans trygga famn sov våran dotter, våran son var omhändertagen och jag kände ett underligt varme i kroppen.

Här ser man tydligt att barnen hade var sin säck att ligga i och barnmorske praktikanten som senare besökte mig på BB berättade att insidan av den, där barnen ligger och växer är len som  sammet.
Hon erkände också att hon var tacksam för att hon fick agera fotograf åt oss och var oerhörd tacksam att hon fick vara med och att hon faktiskt fumlade runt inne på salarna och grät att skvatt.

Nog tror jag aldrig att hon skulle råka läsa detta men om hon skulle råka göra det, så är vi lika tacksamma  för alla dessa foto hon tog åt oss, det bli ett minne för livet, för oss alla 4… en fantastisk gåva.

Magen krampade och jag fick  både varme filt på bröstkorgen och en kall handduk på pannan, sen vet jag faktiskt inte vad som hände. jag hann notera att klockan började närma sig 11 och jag mindes att hela ingreppet skulle ta ca.1 h… nu hade det gått 2

Han log ,när han strecket handen till mig för att gratulera mig till jätte fina tvillingar , jag tog hans hand och log tillbaks…
” du förlorade lite blod, när vi tog ut placentan, började det blöda, vi vet inte riktigt varför, men så bli det jo ibland med duplex graviditeter, de är smula påfrestande för kroppen och kroppen har dessutom mycket mer blod i omloppet men nu är läget under kontroll och du borde snart mår bättre…         vi ses på upp vaket snart ” klappade han min panna.

Så innan jag visste… la jag vid ett stort  fönstret på den stora salen…               upp- vaket… en och annan jamrade sig av smärta, en och annan grät, de flesta sov… jag tittade ut över den snö täckta parken, folket som gick förbi, hundar som glatt skuttade i snön , jag saknade Ella… saknade min nya familj, magen kändes såå tomt och jag kände mig väldig ensam och jag hade redan innan förståt att så fort bedövningen är borta och jag kan röra på benen få Lenny och barnen komma upp till mig.

Så jag la och försökte röra på tårna sakta som sirap, jag bet ihop och tittade neråt om någonting rörde sig, jag kämpade och till slut kunde jag vika på de, sen underbenen och till slut ,lagom tills Carl kom, la jag och gungade med benen =) knäna skakade på mig och jag var matt

”hallo- sa han med sin danske dialekt
Hur mås det här då ?

jo då… log jag och pekade med hakan på benen

”ja du,skönt att se att du mår bättre… som sagt, du ska få lite antibiotika intravenöst och så få vi ta lite prover och se om du behöver lite blod, vi vet inte exakt hur mycket du gick miste om  , då det var jo lite blandade vätskor i det hela med c.a 2,5 l uppskattar vi det till… så , du få nog ligga här ett litet tag till , tyvärr… men barnen mår bra och de väntar bara på ett telefon samtal nere på BB så skickar vi upp din lilla familj, så fort vi vet hur du har det. Ni fick jätte fina ungar och flickan är verkligen sött =)*

jag misstänkte starkt att detta var något , de alltid säger till nyblivna mammor… redan när ett par av de sade samma sak under tiden jag syddes =) men jag var tacksam ändå

Yes sir..kläckte jag ur mig… jag var extrem trött men ville inget annat än få ha mina ungar och min man bredvid mig.

C.a 1,5 h senare ,rullade in den stolte pappan ”baljan på hjul” som jag kallar den för… och hela familjen åter förenades. Lenny hade klätt barnen i kläderna vi valde tillsammans som deras första plagg. Allting var alldeles för stort ,trots storlek 50 men vad gjorde det nu när vi alla 4 var äntligen tillsammans på riktigt.

Jag har blivit MAMMA….! och min älskade man ..är PAPPA… tänka sig att de 2 som la där i baljan var VÅRA… jag kände tårarna samlas i halsen…

Väl på BB, fick vi dåliga nyheter, vi fick inget eget rum , Lenny skulle få sova hemma och jag skulle ta hand om barnen ensam om nätterna… ja det fanns jo personal på avdelningen så klart … men jag ville jo så gärna att älsklingen skulle få vara med oss… tyvärr, det gick inte, det fanns inga lediga rum och den de hade tidigare reserverad  åt oss, fick de ge bort åt ett par som hade fått ett sjukt barn som förmodligen inte skulle överleva natten… ne klart, gud…                        vi förstod, ryser jag ännu idag vid själva tanken.

Dagarna var långa, trista…nätterna hemska och ännu längre… jag ville bara hem ! hem till min man, min säng, mamma, hunden, hemlagat mat, doften av hemmet… jaaaa allt men jag var ganska dålig … de första dygnen… svimmade under duschen ett antal gånger, kräktes massor, smärtan i snittet var besvärlig när morfinet dunstade bort ur kroppen…dock …3 dagen tjatade jag mig till hemgång… så den17 dec mot kvällen hämtades vi av mamma och äntligen fick vi komma hem.

Känslomässigt utpumpad och ganska öm i kroppen , var jag överlycklig över att få sätta fingrarna genom Ellas päls och få känna hemmets varma och trygga ljud.

När barnen la mätta och belåtna i sängen… tog jag på mig dubbla koftor och gick ut med Ella på en promenad.

Snön la mjukt över våran trädgård, mjukt och plufsigt, ren ny fallen snö  …       på våra nypon buskar, äpple träd… Himmelen var mörk blå och hela världen kändes som om taget ur en vinter saga… eller så var det jag …som känd mig som en drottning … stark, trygg och vacker… jag upplevde nyss ett mirakel…   2 till då med… mirakel som gjorde mitt liv till något den aldrig hade blivit utan de.

Jag lyfte upp huvudet… och tänkte på… ja GUD faktiskt… och jag viskade i alla ödmjukhet ” tack”

Milton Frank Pedersen och Julia Zenia Pedersen
14/12 2010

/izzie

århundrades vinter… no ja… visst är det mer snö än nånsin och istappar är enorma, sådana som jag minns från barndoms vintrarna från hemlandet och när graderna sjunkit under -20 om natten och Ella`s tassar bokstavligt talat frusit fast vid trottoaren och frosten har målat våra fönster… då få jag väl ändå erkänna att det är …kallt !

Inga vagnar körs på gatorna, bilar fastnar i drivorna… folk huttrar och vinterkläder samt vinterskor har stigit i priset… no ja… visst är det kylan, alla pratar om numera… och jag få väl ändå erkänna att det är… kallt !

Men… om kvällarna …när tystnaden om gatorna tystas ännu mer ner…
när kylans klara blick putsat himmelen och det gnistrar om både mark och på horisonten…  och när det ångar om läpparna på både mig och Ella och det nyps om nästippen och kinderna bli rosiga på mig… när jag kan dra in den kalla luften hela vägen ner till magsäcken nästan… då få jag väl erkänna att det är tanken på hemmets varme och doften av våra barn … och glöggens rubin färgade vätska… som håller mig varmt…

så jag blickar mot månen… gnuggar fingrarna mot varandra, kallar in min tokiga hund som rullat sig hel vit i den ny fallna snön… ler mot det mörka, tysta och dess hemligheter… och begär mig hem till min familj .

Idag , satt morfar och mormor barnvakt …för allra första gången… och det gick väl bra men jag hörde mina ungar gråta ,överallt var vi än gick… det är väl så det är att vara mamma.

Den enorma folk massan som jagade sänkta priser i stora flock, kändes kvävande och det dröjde inte många plagg (de flesta till troll ungarna förstås) innan vi var på väg hem igen… på väg hem… till ungarna

Hemma, hade mormor tömt diskmaskinen till oss och det dröjde bara en stund innan pappa ställde sig och gjorde köttfärs biffar och ljuva dofter fick mammas mage att kura serenader.

och efter maten, ja då somnade jag på soffan och pappa la snällt en filt över mig och väckte mig sedan bara en stund innan han väckte er innan 20 matningen.

Jag hann inte ens lägga Julia till bröstet (Milton hade varit på den ena innan middagen ) innan vi alla var alldeles för trötta för annat än säng. Nu när jag äntligen med stor sorg har accepterad att det lilla mjölken jag har förbli inget annat än mys faktor för oss 3 och inte en källa av näring för er ,gå det till då med att dubbel amma men det mesta är jo mys och tröst.

Pappa tyckte inte att jag ska ha dåligt samvete, jag gjort mitt bästa… lagt er till ofta, pumpat för att stimulera och gud vet vad men det vill inte rinna till alls och det lilla som kommer skulle inte ens 1 av er bli mätt på.

Nu har såret efter kejsarsnittet börjat läka men på ett ställe ,svider det fortfarande, där det sipprade i början , den enorma svarta blåmärken efter blödningen har börjat blekna och mina elefant svullna ben få numera plats i mina egna vinter skor… min kropp läks sakta men säkert och jag börja få tillbaks mig själv…skönt !

Så det blev en del kläder på rean till mig själv med… i mindre storlekar än innan jag blev gravid, vilket känns smula knasigt =) med tanken på hur stor jag var nyss…

Imorgon få vi besök av BM, hem besök… det ska bli sååå spännande att se hur mycket ni vuxit…och sen bli det spännande att få träffa henne med…hon lätt smula torftigt och fel informerad var hon med men en chans för hon, funkar hon inte kommer jag kräva att byta… tänker inte stå ut med en ”Inger” till

Well well… då var denne hjälten slagen för dagen …. tack Eskild att du lätt mig sova på soffan och tog hand om disken när jag sov…puss puss

/izzie

På en och samma vecka, fick jag 2 barn och en syster. 3 tidiga julklappar , 2 av de visste jo att de skulle komma och en som kom som ett stjärnfall ,från ingenstans och landade i knäna på mig

Jag har länge under årets gång funderat på att jag som är ”ensamt” barn faktiskt har en halv syster på pappas sida. Hon föddes 84 och det sista jag minns av henne är en liten flicka som satt på bänken bredvid mig en solig juli dag, samma år som våran pappa dog. Hon kunde kanske vara 6-7 år gammal och berättade för mig att ,pappa hade ett svag hjärta… det hade hennes mamma förklarat.

Hur exakt, våran far dog…vet jag ännu inte,idag… men det är ganska orelevant i sammanhanget, just idag…

Tankar om flickan som hade en mamma med mörk lockigt hår och är avkomma till pappan, har under åren ockuperat min hjärna … Hur hade livet behandlat henne ? var hon lycklig ? och även om jag vid ett eller annat tillfälle har nästan sträckt handen och försökt hitta henne ,var försöken väl inte hel hjärtade…

jag vet inte exakt vad jag var rädd för ….

Jag antar , att jag var …rädd att hon var olycklig och att jag inte kunde göra något åt det, att hon skulle allt för mycket påminna om våran pappa…
därför var det bättre att inget veta…. och så gick åren…

Hans gener sjudande under min hud , inte alltid livet har varit så lätt med de men medvetandet om var det hela rastlösa i mig kom från hjälpte mig undvika katastrofer i mitt liv …men det kliade och sved… det krävde sina rättigheter…den vilda elden som levde i mig som också styrde hans liv…
det som ville styra mitt…

Men åren gick…Vi hann växa upp, bli starka, bli gifta, skilda, vi hann bli fastrar ,bli något  och plötsligt fick flickan ett ansikte, ett personlighet, som sprudlar glädje och äventyr.

En främling av samma blod… ur samma källa, nästan… håller på att bli en syster… en …aldrig, glömd en men ganska mystiskt … en möjlighet till en ny vänskap … en ny dör … så där lite extra magisk i jule andans andetag… när snön gnistrar på taken… kylan nyper en i kinderna, inne luktar det kakor, skog och baby dofter… och inne i mitt hjärta sjunger det en sång … en sång om livets mysterier… gamla vänskap som aldrig nånsin dör och nya vänskap som kan förgylla livet…. människor man saknar, de man vet att man aldrig få se mera … ja , inte i detta liv, i alla fall…och kanske inte ens i nästa….

gammal vänskap….men inte sliten för det… över 20 år har nu gått, sens du tog dina första steg bredvid mig och sens dess… har du varit min trogna följeslagarna genom lågor och eld genom sorger djupare än det mörkaste mörker och genom skimmer rosa moln fyllda med ditt ljuva skratt.

Flickan jag knappt minns ansiktet på blev till en vacker vuxen kvinna.

/izzie

”Ny förälskelse” det är det enda jag upplevd innan som påminner om det här.

Vi gå och lullar i din alldeles egen bubbla av rosa skimmer och du ler… deras doft, minsta rörelse framkallar kaskad av känslor du omöjligtvist kan kontrollera.
Deras hud, hår doft, alla små pipp , små små fingrar, fötter .. allting de har … det naturen mot alla odds skapade från oss, åt oss… tänk älskling, att de är VÅRA , att vi fick ta de med oss hem =)

Det man helst av allt vill göra är nu är bara glo och ta på de, andas in deras dofter, pussa och känna ruset över deras existens.

Ute faller snön, täcker landet med gräddvit filt av kyla men i mitt hjärta är det maj med blommande körsbär träd och fågel kvitter sent in på kvällarna.

Inne luktar det nybakade lusse bullar, grann och glögg men mitt hjärta sjunger en tacksamhets sång till det förflutnas hyllning , tacksamhet över att det blev som det blev och inte som det skulle  då nu tiden hade varit en omöjlighet och våra ungar aldrig hade tagit sina första andetag.

10 dagar bli de på självaste julafton…efter en lång väntan och smula dramatik vid självaste ankomsten men nu är vi alla hemma  och dagens verklighet känns så självklart , som om det alltid , precis som Luna lyst från djupet av mitt själ … så självklart som att det alltid funnits en mening med alla livets knyck ändå…mening med all smärta, alla tårar, alla skratt…

NU är familjen fullbordat …Nu är det dags att börja,
tja ja LEVA !    istället för att vänta

Så nu har jag lite tid att uppdatera,
Jag fick inte plats att sova på sjukhuset, pga. platsbrist.
Men allt har gått bra,

Kl 9.50 föddes Milton Frank Pedersen, Han vägde 3275 gram och var 51 cm lång. Betydligt större än vad dom var beredda på. Då TUL har visat att han skulle vara 21% mindre. Men han är en stor pojk.
Det tog lite tid med att få igång syret till honom, han låg med CPap i ca 30 minuter. Sen flöt allt på !
Han mår bra !

Kl 9.52 föddes Julia Pedersen, 2645 gram, 48 cm lång. Hon låg snällt och tittade på allt, men självklart så skrek hon i början. Precis som det skall vara. Dom båda äter ersättning pga. Mamma Iza’s diabetes hon fick under graviditeten.
Idag har hon börjat med att amma dom, och det går sakta men säkert framåt. Dom har redan nu helt olika personligheter.
Julia är den som kan ligga och titta i flera timmar, och bara inta världen. Hon gnäller sällan mer än när hon har blöt blöja eller är hungrig. Hon har lite blont/brunt/RÖTT hår, och är väldigt liten och otroligt charmig med sina stora vackra ögon.

Milton är den som säger till lite mer, men så fort han fått mat och är nöjd med blöja, så slocknar han direkt.
Dom äter var 3:e timme, och dom säger till precis på minuten, att NU VILL VI HA MAT !

Iza hälsar till er alla, och tackar !
Har vi tur så är vi hemma på Fredag, dvs den 17/12.

Här kommer lite snabba bilder på dom små.

Julia, 1 timme gammal.

Milton 1 timme gammal.

Julia alias DEN LILLA

Milton Alias FETTOT , hihi

Syskon kärlek, 1 dag gamla.

Mer bilder kommer igen när vi är hemma. Det är en obeskrivlig känsla.. Vet inte vart jag fick kraften ifrån, Men har inte sovit på 48 timmar. Mer än 20 minuter lite då och då. Fast än jag har varit hemma, tror nog att det är oro och känslorna som styr det.
Tack alla , för omtanken.
Milton & Julia tackar också för stöttandet dom har fått från er under tiden som dom legat i magen, och under tiden som dom legat i Frysen på Öresundskliniken i nästan 5 års tid !

Tack världen för IVF/ICSI, Tack för att ni hjälper barn till världen personalen på Öresundskliniken. Som vi varit hos under alla IVF/ICSI år.

/PAPPA !!! ( ALLA BILDER ÄR KLICKBARA )

Sista dagen i vårat barnlösa liv !!! 8 år av väntan är äntligen över om si så där 18 timmar…. en himmelsk känsla även om jag börjar bli smula nervös om få jag erkänna

Man vet inte riktigt vad man ska känna, säger Eskild, när han späcka sin stek med aprikoser , vi ska ha mina föräldrar på middag idag.

En Lucia utan Lucia tåg, sång och doften av glögg känns smula underligt men eftersom jag inte jobbar och vi ännu inte ha ungar på dagis eller skola ,bli det väl så och kyrkobesöket jag tidigare skrivit om ,ute bli … det är nästan intill -20 grader ute och jag kan knappt stänga min jacka runt magen och mina fötter har svullnat ännu en gång och det bli väl gympa skor på de och dubbla strumpor när mamma kör oss till BB.

Huset fylldes nyss med apelsin doft och nu återstå inte allt för många timmar innan vinter mörker lyfter från den frusna marken. Frosten och kylan, gör så att nästan tiden stå helt still.

Jag klappar magen, känner hur barnen sakta och mjukt ännu omfamnas av min kropp… jag vet att jag kommer sakna den men då är det bara att plocka upp en av ungarna och gosa lite… Herre Gud ! Imorgon ska jag bli mamma !!! Imorgon ska jag få se våra kottar i Eskilds enorma varma kärleksfulla famn… se kärleken … kärleken jag känt, varit medveten om men blivit lurad på att uppleva …

Imorgon !!!

Imorgon … börjar vårt nya liv… och ingenting blir sig likt… och resan ditt har varit , lång, tufft, grymt svart, fylld med tårar, brutna löften, sargade hjärtan, dammiga drömmar , tomma skrik på hjälp, ensamma långa timmar, hopplöshetens tystnad men ack så fantastiskt…och nu fylls snart hemmet av barn doft, mjuka kläder, färgglada napp/leksaker, bobos kärlek /våran kärlek till de/ kärleken till varandra som trots alla odds…. överlevde, spred sig, smittades  och blev till något vi alltid visste fanns men var dold för våra ögon när sorgen blev för stor.

Min älskade man… äntligen kunde jag ge dig ,kärlekens största gåva… och gudarna ska veta , att du förtjänar den mer än nån annan man jag känt i mitt liv …Äntligen !!!  … Större än så här blir aldrig min kärlek till dig… Inga ord, jag kan viska, Inga löften jag nånsin kan ge dig ,bli nånsin större än det ögonblicket, jag ser dina ögon möta deras blick.

Ett ögonblick av fulländat lycka…

Jag älskar dig Lenny Robin Pedersen… jag älskar dig så otroligt mycket…

/izzie

De senaste dagarna ,har bara runnit genom fingrarna på oss, känns det som…Eskild grejade här hemma med diverse och jag låg mest i badet eller försökte sova bort förvärkar som jag ännu plågas av…men verken varma bad eller Panodil hjälper längre … jag få helst enkelt stå ut och när jag inte kan längre, ringer vi förlossningen och begär oss ditt… helt enkelt

Torsdagens mötte med BM vi ska ha med oss på operationen och narkos läkaren fick det hela att verka mer verkligt än någonting innan… nu finns det inget återvändo (som om det har funnits nån sens 39 v tillbaks lol eller som om jag hade önskad mig ett )  neee jag är förväntansfull, panikslagen och överlycklig … som vilken blivande mamma som helst… och än så länge,känner jag inte av nervositet inför operationen i sig  men mest oro över de små, över deras hälsa… precis som vilken blivande mamma som helst =)

Jag kan erkänna att besöket hos frisören var rent mardröm för även om 14 kg + på vågen i slutet av en tvillings graviditet är extrem lite och det mesta sitter på magen och resten är vatten som samlas så kände jag mig enorm, röd, varm under de där skydd rocken … jag var gråtfärdig… hormonell som man på köpet är och håret blev jo inte riktigt så som jag tänk mig heller  men men …

10 MIN EFTER ATT JAG KLIVIT GENOM DÖRREN… pratade ALLA om graviditet/barn och tvillingar … och alla tanter/kvinnor och tjejer… tyckte att jag och min mage var sååååååååååå fina… jag gick genom salongen ,betalade, smög mig ut till den kyliga friska luften, tog ett par djupa andetag, kände hur svetten rann längst ryggen på mig och upptäckte plötsligt att nästan hela snön var borta , gräsmattorna gapade av blött gräs och taken befriades från dess vita tyngd… den arktiska  kylan hade släppt sitt grep om oss, åtminstone för ett par timmar …

Mina gryn i magen har varit hyperaktiva  sens ett par dygn… magen är extrem tung nu och huden kliar och stramar… här marineras jag i barnolja som för min hud har alltid gjort underverk =)

Numera kan man puta på Bobos och de reagerar och putar tillbaks , det är vad vi gör om nätterna när de inte låter mig sova… de leker vi med deras händer och fötter, klappar ,kliar och förgår missade jag en klementin som Eskild kastade till mig och Milton fick den rätt i huvudet  =) han nickade den =)

trött, tröttare, tröttast är jag … sover en hel del om dagen, ligger och vrider mig om nätterna… tänker på ett och annat… oroar mig i onödan, tänker på om det är något vi glömt köpa och vi har hunnit redan prata om vad ungarna ska ha på sig på deras första julfest inklusive julmiddag hos mormor =)

Imorgon bli det Ellas tur att göra sig fin inför syskonens ankomst, lilla gumman har varit så tålmodig ,lugn och snäll även om jag vet att hon hade gärna busat i snön betydligt mer än vad vi har låtit henne på grund av att orken inte räcker till…. det är jo nästan som man få dåligt samvete =( men det är jo vad det är… omständligt för oss alla… hoppas hon kan förlåta oss

en super duper trött och förväntansfull , mamma

/izzie