2 små mirakel

Archive for november, 2010

Mamma är på besök… det är i för sig inget sällsynt att hon är här men idag är det !

Hon och Lenny lagar en av polens nationella traditionella jul rätt, nämligen …Bigos !

Jag sitter vid köks bordet och ser på =) Nu har Lenny ”tvättad” 3 kg surkål, finhackad korv, fläsk och diverse kött och mamma rör om och berättar vad och när och hur mycket han ska krydda med… svamp, buljong,lagerblad, peppar och diverse…

Lenny lärde mamma sist ,hur hon gör hans berömda smörgåstårtor som alltid gör succé var de än hamnar och nu fick han lära sig hur han tillagar en av hans favorit rätter…. De verkar ha kul tillsammans =) ja jag har i alla fall kul när jag ser på de=)… och huset luktar som barndoms jular jag minns från Polen… nu är det bara gran doften och våra Bobos som fattas …

sen är lyckan fulländat för min del =)

Imorgon … bli det Bigos till middag…=) och en ny satts med Lusse katter ska bakas… men innan dess ska vi få se våra Bobos på TUL för allra sista gång ,innan vi ser de på riktigt =)

/mamma med julstämning =)

Vi…bökar …vi stökar och vi julpyntar… inte mycket men så där lagom…. med blommor, nötter, mysbelysning.
Snart sprider doften av nybakat sig under taket ännu en gång… och nybryggd kaffe, så klart

Utanför… har bussvädret lugnat ner sig lite… men snön håller i sig…

Tänkte passa på att ta ut Ella ut i snön och bussa av henne lite… hon är fullständig tokig i snön men jag undviker lyxen av den då de enda skorna mina enorma fötter få plats i numera är mina mjuka nike gympa skor och gissa om de INTE är vatten täta för 5 öre.
Det hela med vinterkläder så där 15 dagar innan förlossningen är en dilemma i sig, ska ni veta… det är jo knappt lönt att inskaffa  något alls så jag lånar Eskilds gamla vinterjacka, ha dubbla mjukis byxor… världens längsta halsduk, en tjock stickad kofta under jackan och gympa skorna och med andra ord…så ser jag helt tokig ut …

Jag försöker undvika utevistelser och skona folket så bor i närheten från detta åsyn men också för att det är isigt och livsfarligt för en dubbel höggravid smidig som en dräktigt elefant hona, speciellt i sällskap av en super ivrig halv tokig, över entusiastiskt 55kg stor hund.

JA, NI FÖRSTÅR SÄKERT VAD JAG MENAR =)

Så för tillfället är jag fånge i mitt eget hem ,ja med de få undantag, då mamma hämtar med med bilen men jag klagar inte, hemmet är jo världens mysigaste ställe, när vinden ylar på utsidan och snöstormen och kylan tvingar de stora svarta kråkorna att sitta stilla och tät bredvid varandra i de nakna träden mitt emot våra fönster.

BB väskan är färdig packad och värken håller mig vaken om nätterna men inga regelbundna sammandragningar så långt ögat kan nå och efter gårdagens visit på prenatalen är jag nästan tacksam. I en hel timma fick vi lyssna på en kvinna mitt i värkarbetet…
det började med att hon slog  och sparkade på vägarna medan jag låg under ctg och sedan kom skriken och ylandet….
och då ville jag bara HEM… finns fan inget värre än att ligga och lyssna på en människa som har ont av samma anledning som man själv ha ont av och inget kan man göra heller. Tack och lov flyttades hon till en annan avdelning strax där på.

Nästa kontroll ,har vi på tisdagen, den 30 … tillväxt ultraljud ( hoppas kottarna växer och att min insulin behandlade diabetes inte har påverkat de allt för mycket ), ctg, prover och så ska vi träffa den fisförnäma gnutta nonchalanta mitt i karriären 55 åriga professorn, som kunde fan inte bry sig mindre om sina patienter , tack  och lov ,bli det för allra sista gången.

Sen är det väl bara luta sig tillbaks och vänta på tills Julia och Milton är redo för att möta världen utanför min livmoder eller till den 14 då de inte kommer ha något val att göra det …. kan man bli mer ivrig och längtar mera efter något, vi är som tokig här hemma =) och 15 dagar kan man jo tycka är ingenting när man väntad i så många år men de här 15 dagarna är nog fan de längsta dagarna i mitt liv… visst har jag längtat som en toka innan men det här slå jo allting med hästlängder ,kan jag erkänna…

Ne ni… det var det… tillbaks till pyntet innan det bli alldeles för sent … dulli luuu

(bilder på pyntet kommer dyka upp i bloggens galleri inom kort )

(jul 2009)

/izzie

Vit… den är vit, precis över allt, så långt ögat kan nå… snön, har kommit ovanligt tidigt detta året och på vägen hem från sjukhuset kändes allting så stilla och fridfullt…

Vi köpte frukostbullar på vägen hem, rastade Ella tillsammans, drack var sin enorm kopp te till frukost och sen myste vi under täcket i 2 timmar… sen lätt Eskild mig ligga kvar och jag somnade ,så klart =)

Dagens undersökningar och provtagningar resulterade i ett smula för högt blodtryck men annars inga konstigheter… Ungarna var spralliga och pigga fast de i vanliga fall är morgon trötta och sega ,precis som jag …

Mina fötter påminner numera om något underligt svullet lustigt japansk leksak mer än något annat.. de är minst 5 ggr sin egen storlek och lite till runt anklarna… men så länge trycket är på gränsen och där är ingen äggvita eller protein i urinen så är det tydligen inte ovanligt och ofarligt…

Dagens läkare, var samma kvinna vi mötte i början på våran duplex graviditet och samma som berättade om att tvillingar sällan föds senare än vecka 36 och hon idag förklarade för oss varför man väljer ett planerat snitt så sen så möjligt och det hade visst med lungornas mognad att göra, de vill helst enkelt vara så säkra så möjligt på att lungnorna på barnen är så mogna de bara kan.

Skulle man komma i värkarbete tidigt så påskyndas den processen av naturen själv dock… så nu är det bara sitta och vänta , fast jag har börjat ställa in mig helt på den 14 dec… mest bara för det känns logiskt ,så slipper man bli så otålig =) värre är det med pappa .för han tjatar varje dag, att han vill ha sina bobos och att han vill HA DE NU ! arma kråka…

Jag har börjat känna mig smula piggare på sistånde och med högsta sannolikhet ,har det med insulin dosen att göra. Fast jag är sönder stucken så är jag inte så seg, vilket gör att jag orkar mera och det i sin tur få dagarna att gå fortare och jag bli både kreativ och nyttig på ett helt annat sätt… vilket är underbart men tanken på att jag både vill julpynta, handla julklappar, klippa håret, handla något fin att ha på min till jul och hjälpa till att baka och 18 dagar borde räcka mer än väl och då kan jag ändå ta en sak i taget i en ganska behaglig takt.

/izzie

Varje dag som går, undrar vi..om idag är just DEN STORA DAGEN… men dagarna passerar ,vissa snabbare än andra och mot kvällen undrar vi OM DET BLI I NATT…. och så vidare

Vissa dagar är helt ok…. andra få jag blinka bort tårarna och hjälplösheten över kroppens tunga hydda kväver mig… och skrämmer mig… detta är inte min kropp… det har den inte varit på evigheter, den har anpassats till era behov och mina under prioriteras…och så lär resten av livet bli som mamma, era behov kommer alltid komma först  … det ska vara helt naturligt och normal och jag vet att kärleken gör det möjligt…

Men mina tidigare förluster, letar efter sår… håller de öppna, preparerade…spirande, variga  med röda kanter, aldrig läkta …
och rädslan lämnar  inte gropen under mitt hjärta… det är som om jag knappt våga andas visa stunder då paniken klamrar sig mellan revbenen på mig. Kärleken gör ,allt möjligt… upprepar jag till mig själv , viskar så att orden etsar sig under huden på mig…
men jag är inte naiv längre….jag har sett så mycket orättvisor så mycket onödigt lidande, så djupa hav av rå sorg…

Jag nyper mig själv på överarmens mjukaste del …dimman lättnar en smula…jag vet att jag inte få lov att tänka på det viset…

En dag i taget…. 18 dagar kvar…tänker jag medan jag masserar mina ömma revben, för när Julias huvud träffar de , kan jag höra hur den knacka. Miltons kraftiga sparkar få mig att tappa både luft och livslust … Tänka positivt… intalar jag mig …

Men när man 4 dagar av 7 på en enda vecka få tillbringa på sjukhuset i timmar, när armvecken är mörk lilla efter alla blodprover, fingrarna ömma av all glykos testade och magen under naveln ,mörk av alla insulin sprutor bli ”positiv tänkande” något av en konst…men jag är otrolig tacksam över vård och tillsyn, vi får… och tacksam för att vi slipper sova på sjukhuset…

Men om nätterna när tystnaden omkring mig är djup och allt som hörs är vovvans och pappas andetag och små snarkningar ,ligger jag och försöker föreställa mig hur ni ser ut… om ni fått pappas ljusa kalufs eller mitt bruna… pappan, klar blåa ögon eller mina gröna med gula stänk i . Jag föreställer mig ,era små fötter och händer…som jag kommer pussa på i evigheter tills ni är i tonåren, era runda goa varma magar,era munnar som förhoppningsvis lär sig att le mot oss ,snabbt …

Jag ligger och lyssnar på vinden, snön har lagt sig på taken, vinden ylar i hörnorna och medan jag försöker hitta ett bekvämt ställning i sängen ,gry där ute en ny morgon… kanske idag …. tänker jag … känner hur magen lyfter sig av era rörelsen, klappar nätt där jag vet att era huvud ligger… ler mot taket, kryper närmare pappans varma kropp, borrar ner ansiktet i hans axel, inhalerar hans doft, pussar på honom nätt… ” hur är det Eskild, kan du inte sova ? har du ont någonstans” hör jag hur sömnstucken hans mjuka röst er.

Nästa gång jag vaknar, känner jag hur hela huset doftar nybryggt kaffe, men jag är alldeles för trött för att stiga upp och klockan är inte ens halv 7. Pappa är den enda som är uppe…Ella ligger som en munk i sin varma gosiga säng… hon lyfter huvudet, viftar svans 3 ggr och somnar om och jag hoppas, jag med på nån timma fridfullt sömn …

Jag placerar min enorma, vattenfyllda, tunga,ömma hydda på pappas sida av sängen och känner hur jag drifter iväg…till en drömvärld, där jag redan kan pussa på er… om ett par timmar ,ska vi iväg på nya prover och en ny spännande dag ta sin början.

/mamma

Att Lenny har varit mitt stöd och min hjälte genom hela graviditeten är knappt någon hemlighet för de som känner oss.

Han har alltid varit så mycket mer tålmodig  och förståelse än jag med mitt polska temperament men under de här tuffa graviditets månaderna har han vuxit något så extremt i mina ögon…

Han är en sann hjälte, eran pappa… han har stöttad, tröstad, masserat min ömma rygg, lagat min favorit mat, bakat kladdkakor, haft kontakt med Försäkringskassan så jag slapp bli stressad och ledsen när alltid krånglade, han har tagit hand om hemmet så gott som på egen hand, tvättad, putsad fönster, målat om skåp, handlat mat, tagit hand om vovvan när jag inte orkade ta upp mig ur sängen …. och trots allt detta har han jo jobbat sena kvällar visa dagar och ändå kom han hem till oss, alltid glad och kärleksfull…..

Att mamma är gnällig, tung och ett monster… insulin monster ,kallade Eskild mig för idag
( då min kropp nu är i behov av insulin sprutor för att fungera och  all värdera antyder nu att min kropp inte längre orkar att vara ert bo) … är det ingen hemlighet för de som känner oss lite närmare…

och Gud ska veta att jag saknar mig själv, glada, pigga och sociala ,mig men kärleken till er och er pappa är så mycket starkare än något annat jag nånsin känt …

en dag i taget…. kanske just idag är DET den dagen då vi få träffa er , kanske i natt, händer det ….

Jag minns ännu samtalet vi hade på KK, den natten då vi åkte in akut ,då jag blödde och fasade för era liv i början av detta äventyret… speciallisten där… berättade att de allra flesta tvillingar föds i v.36…..

SÖNDAG… med fullmånen… gå jag in i vecka 36…den magiska veckan både jag, pappa och Luna har väntad på, kanske med hennes kraft/hjälp mötter ni världen utanför min kropp…Kanske behöver vi inte vänta hela vägen till den 14 december… då de omplanerat våran snitt… Kanske ses vi innan mina små kottar ( ja små och små ,nu väger ni lika mycket var så mycket som jag gjorde när jag i v.40 kom till världen, så mamma har snart 4500 gr babys i magen) och ni är bussiga… fast det knappt finns plats där inne för några lekar …

Kom, kom …. kom …ut till oss… för vi längtar jo som tokiga…efter er

och tack älskling, för att du är så tålmodig med mig

/mamma

Efter 4,5 timmar på prenatal mottagningen och diverse ul,tul,  urin, blod prover osv… konstaterades det att …

* mina glukos värde var ok men jag  ska ändå på en ny belastning imorgon bitti

* att det inte fanns någon protein eller keratin i urinen längre men dock lite socker

* bl är lägre men inte helt bra… ska på kontroll 2ggr i veckan hos min bim, så vi kan lätt upptäcka preklampsia

* Bobos hjärtljud starka och stabila runt 140-160

* Både ligger i säte och för tillfället tittar de på varandra…

* de väger… 2020 Milton ,respektive Julia på 2030 gram (-12%) på både alltså hur bra som helst

* flödet helt ok

* Miltons njure är stor och måste opereras bort men så vid läget var nu, var det icke akut , därför  kunde vi förlossas på MAS och senare skulle pediatrikerna ta sig en titt…

* Ph värden i underlivet är rubbad och jag fick rådet att först och främst söka råd hos apoteket och skaffa något de rekommenderar då man i en graviditet icke vill behandla med verken för mycket cortison eller antibiotika

* Och … om … inget annat händer innan dess…. (majoriteten av tvillingar föds fortfarande i v.36) så bli föräldrar , den 13 december… om 25 dagar alltså   Weeeiiiiiiiiiiiiiiiiiiii hur coolt är det då !!!!!

Om 25 dagar …älskling, då bli du PAPPA !!!

/lite krasslig men överlycklig mamma

Dagen igår började med att vi skulle till Mammas barnmorska, hon var för en gångs skull prat glad och pigg.
Vi diskuterade om vad SF-måttet låg på idag, och jag sa 40, Mamma käftade lite emot ungefär så här -”Aah i helvete heller”. Ni vet, ungefär som hon kan låta ibland.

Vi steg in, och började samtala, blodtrycket togs vi fick lyssna på era hjärtan, och SF-måttet togs.
Aaah det var just 40 ! , se så rätt man hade

Barnmorskan reagerade på att blodtrycket var högt, ännu en gång.
130/85, vilket är högt då hon legat betydligt lägre under hela graviditeten, under tiden som Mamma fick lämna urin prov så satt jag och diskuterade med BM om Er, och så berättade jag om alla bekymmer  som eran Mamma hade just då.

Hon reagerade lite och började fundera, hon tog urin provet och gick iväg för att snabb testa det. När hon kom tillbaka hade hon en liten lapp med resultatet i handen, +1 hade hon fått.
Nu fick hon lite eld i baken och försökte få tag på KK prenatal mottagningen, i drygt 30 min satt hon och ringde och ringde.
Hon fick ordnat så vi fick komma in akut på prenatal avdelningen, men innan dess fick Mamma lämna en massa blodprov på blodcentralen i Just AKUT läge.

Hmm, tänkte jag…

Nåja, vi blev mottagna och dom började med att begära ett nytt urin prov, ctg kopplades och nytt blodtryck togs, 133/88.
Nu ännu högre.

Läkaren kom in , Dr. Steinwall. Som vi träffat innan ett par gånger.
Hon sa att det låg på gränsen, gränsen till havandeskaps förgiftning. Hon sa inte det direkt ut, utan bara att det var på gränsen.

Vi ska ju dit idag igen, på alla kontroller, TUL, blodflöde osv, det som vi brukar gå på varannan vecka. Det påpekade Dr.Steinwall, så vi ses ju imorgon igen sa hon.

På med våra kläder, och förberedde oss för att gå. Så möter vi Dr.Steinwall i korridoren. Svaren på Urin provet hade kommit, det var Socker i urinet. Så Mamma fick ta ett nytt blodprov, stick i fingret för att kolla sockret.
Det låg på 10,6. Vilket det också var på gränsen till grav-diabetes.

” I vecka 20 gjordes sockerbelastning på Familjens Hus Malmö, även då hade Mamma högt blodsocker. Men BM sa bara till henne att äta lite, men regelbundet ”

Detta stod dock inte i våran Journal ( vilket man tycker att det skall göra ), så läkaren undrade om vi fick det rådet hos Dietistmottagningen, nä svarade vi.

I min lilla hjärna, så tänkte jag.
Rent logiskt så borde ju BM skickat henne vidare, för att det var högt. Dom gjorde ju sockerbelastningen ändå 2 gånger. IDIOT till BM, visste väl att hon sket i vilket redan från första början.

Hade nu hon skickat henne vidare, så hade det kanske inte blivit så här. Då hade dom kanske haft bättre koll på allt Redan från första början. Har inget mer att säga förutom att den svenska vården kan gå o hänga sig i ett gammalt ek’e trä.
Ibland är dom bra, men när det ändå gäller inte 1 liv, utan 3 st. ( Mamma och 2 barn ) så borde dom ju i alla fall ha mer koll på vad dom Kanske skulle ta och hålla koll på.

Så idag, bär det av till KK igen. Då för TUL, Blodflöde, Specialist mödrarvård ( Dr. Steinwall ), Sen ska vi träffa Dr. Povilas ( han som har koll på Milton’s njure )
Just ja, Dr.Steinwall ringde han igår och frågade ” Om de nu skulle bli akut, kan hon förlösas i Malmö då med tanke på Pojkens tillstånd ”, -” Ja svarade Povilas, det är inga problem, det blir barnläkare som får titta på honom senare framåt”

Så har vi RIKTIGT tur, så slipper vi Lund.
Då slipper jag pendla och flänga fram och tillbaka mellan Malmö <-> Lund, för att rasta/umgås med Ella ( hunden)

Nu blir det lite kaffe, och sitta i mina egna tankar tills eran Mamma vaknar.

/Lenny ( Pappa )

Lördag… den 13 november… en sån där lagom seg dag men det är helt ok, då jag av något mystiskt anledning är helt slut långt innan jag ens lämnat sängen… Jag är fånge i en öm kropp som försöker med sista ansträngningar ge näring åt mina ungar och varje dag känns lite längre, tuffare, jag få kämpa för att hålla modet uppe…
Tack och lov för alla den kärlek som människor/varelser runt mig är så frikostiga med…utan er hade jag aldrig orkat ska ni veta.

Varje dag väcks jag av en lagom exalterad älskling som frågar ” har du känt de idag ? båda 2 ?” hur känns det i kroppen då ? och varje dag börjar med en underligt känsla att det kanske just idag ,vi ska få träffa er…och varje natt börjar med en ivrig förväntning att det kanske är när som helst som ni kommer… men ännu är det inte dags, det känner jag … att det dröjer minst 2-3 veckor till och att ni få hjälp att komma till världen av människor händer som ska öppna mig, leta efter era små kroppar i mig och visa er ljuset för allra första gången.

Ännu få vi vänta ett litet tag till ,innan vi få äran att få hålla om er… och den som väntar på något underbart väntar jo aldrig för länge, sägs det men jag vet ti attan =)

Under tiden ,vi väntar på er , har jo pappa roat sig med att pryda sin kropp, han har nu hittad ännu en sak som ska pryda hans överarm och även jag har nu hittat vad jag letar efter  =) En av de ska sitta i nacken men jag har ännu inte bestämd mig vilken av de här och teckningen med Ganesha ska bli till en stor tavla först och främst ,är det tänkt då jag är helt förälskad i den =)

Lustigt nog … vi har aldrig diskuterad detta innan, så ingående, pappa vet att jag alltid funnits den Buddhistiska livsåskådningen fascinerande och att jag ett bra tag var aktiv Vipasana elev som strikt följde dess regler och att Indien har länge varit ett ställe som jag innan jag lämnar detta liv ska minst 1 ggr besöka.

Vårt hem pryds av diverse symboler och rökelser tänds med jämna mellanrum men själva religionen har vi nog aldrig diskuterad… trots allt, kommer bådas kroppar smyckas med dess gudar och dess filosofi har smygit sig in i våra liv för många år sedan.

Jag antar att , allt har sin mening , det tar bara lite längre tid att upptäcka den ,ibland =)

vilken det bli, få vi väl se =) jag gillar jo båda men jag har bara ett nacke

och denne ska bli en enorm tavla i mjuka pastell färger, lite så där som Bobos kläder och saker er… den här ska symbolisera tiden vi väntade på er 2 och tacksamheten och kärleken över att ni till slut fann er väg till oss

/mamma

De flesta av oss, räknar när till helgen…
En och annan kanske ha något roligt planerat …innan

Linda, räknar ner till jullovet, inte så mycket för att hon älskar julen så hemskt men mest för att hon är lång ledig från sitt lärare jobb som hon för tillfället vantrivs med …
Gammal mormor (Sivan) till onsdag, då hon fyller 80 och ska firas av släkten med smörgåstårtor …

Pappa ”räknar ” ner tills ni kommer och jag räknar ner till den 16 då vi få ett datum, för när vi ska för allra första gången få träffa er =) och då jag tror att ni kommer efter den 1 advent nån gång , längtar jag till den 28 då vi har hunnit julpynta lite, planterad om amaryllis, tänd det första röda ljuset och fikar med något riktigt gott och juligt som tex en Alladin ask =)
Kanske har vi hunnit slå in en eller annan julklapp… för trots att ,denne julen aldrig kommer bli så som vi är vana vid, ska ändå barnen i släkten få julklappar…

Det är svårt att leva i nuet ,när man längtar så här…. när man vet att något riktigt stort ska hända en, när som helst i stort sätt… vi sover dåligt, aptiten är inte den samme fast vi redan frossat i klemisar (clementiner, som vi alla 3 älskar ) Dagarna känns sega och långdragna ,fast åt andra sidan ,tycker vi att det jämt REDAN är mörkt och sen kväll.

Vi har varit och pumpad hjulen i eran vagn, Ella fick snällt följa med, lite smått stirrig och ihop klämd i hissen med den brede vagnen och både mig och pappa. Det gick väl så där, vi få öva mera, helst korta stunder, när vi båda är hemma då hon måste vänga sig.

BB väskan är så gott som färdig packad…fattas bara lite små saker där i men eftersom vi kan lika väl hamna i Lund så som i Malmö är det viktigt att allting är på plats.

De första dagarna efter att ni är här,om vi ligger i Lund få mormor snällt ta hand om Ella, sen hoppas vi på att verken ni eller jag behöver vara inskrivna speciellt länge… efter ett snitt är man i regel inlagt max 7 dagar och efter Miltons ingrepp ,kan ni kanske ligga på Neontalaren här i stan.

Det är svårt att se ,det roliga runt oss, när oron gnager i oss, är ni ok ? kommer allting att gå bra ? växer ni som ni ska ? kommer vi klara allting ? Hur bli det med Miltons njure ? När kommer det att ske ? osv

Mammas kropp är tung och otymplig, det lilla extra, känns överväldigande, att komma upp ur sängen , att umgås, att vara trevligt, att klara av så enkla saker som man innan tog föregivet, som om att färga sitt hår, ta på sig strumpor,byxor, skor…  att bara vara, vara kreativ… vara sig själv … ja en kvinnokropp är minsann inte byggt för att bära mer än ett barn åt gången , i alla fall inte min kropp.

Eskild sa idag…. ”jag hoppas att de kommer snart, helt i natt, älskling ”

-ja så ? varför det då ? ja förutom att du längtar dig tokig efter de, log jag

-jo ,sa han…. för att jag ser hur du lider ,nu… och det är fan inte skoj att titta på…sträckte han armarna runt mig och drog mig till sig och gav mig en mjuk kram…

Vi försöker så gott vi kan, att locka varandra till skratt … att hitta på små, tokiga ting ,som att surfa runt på nätet och titta på alla dess roliga söta ungar på Youtube, när de sjunger barnvisor på polska, som jag tänkt göra för er, fast jag få googla text till de först, då jag knappt minns något mera än första stroferna.

Vi försöker, sova tät ihop, fast sängen känns mera än tortyr redskap numera.
Vi försöker vara snälla, toleranta och tålmodiga… fast ibland så rinner allting över ändå och då söker vi tröst hos varandra, fast vi vet att den andre är minst lika rädd.

Snart…. en dag i taget…. en timma åt gången…. medan julen kryper allt närmare…medan belly bli tyngre och större medan ni växer er stora och starka i mig… till dess, få vi försöka stå ut med snigeln som tagit över vår värld.

Eskild

/izzie

Jaaaa….ja det var jo ingen förlossning som var på g i alla fall… vilket var jo tur på många sätt…Jag föredra ett planerat snitt…
och så vill jag ha ut mina gryn men lit emera underhuds fett =)
Bobos trivs där inne och har det bra och tappen är 3 cm men förvärken var på gränsen till Bryckanyl… jag har dock haft hemskt tryck neråt och efter en ordentligt och smärtsam vaginal undersökning konstaterades att kärlen i slid vägarna har brustit här o där och att det var åderbråck i underlivet som orsakade besväret… dock, fanns det INGET de kunde göra för mig…

Tyckte själv att ctg kurvan såg annorlunda ut än den brukar… deras hjärtljud var snabbare… runt 160 och mitt annars så låga blodtryck har de senaste kontrollerna stigit en aning… men då ingen reagerade på detta sa jag inget… så kollade de på sekretet och urinprov och sen fick vi snällt traska hem….

2 h senare vid 23 tiden ringer läkaren, som NU hade tid att kolla genom min journal… och nu reagerade hon på blodtrycket…
så idag ska vi lämna ett nytt urinprov och början på veckan ska jag ringa min bim och lämna ännu ett + ta blodtryck…
då det ska noggrant kontrolleras så jag inte få havandeskap förgiftning eller så att placentan inte lösnar…

Avdelningen var fin fräsch och personal trevlig men det är banne mig aldrig trevligt att behöva titta på Idol från en sjukhussäng och dessutom med värkar…

Jag har börjat samla vätska, seriöst ,de senaste 3 dagarna, fingrarna gå ej att böja på morgonen och fötterna är mörk lilla men även om det se lustig ut så är det jo mera obehagligt än annat… och opraktisk då fötterna icke få plats i skorna förrän sen eftermiddag

Idag står kanel bullar på dagordningen och sen bli det att chilla i soffan till nån halv kass film och bara det kan vara jobbigt nog ska ni veta, när det känns som om man satt på en honungsmelon…

Nu ska jag bara vila så mycket så möjligt… och tiden sniglar sig fram ,speciellt eftersom det känns som om man har en melon mellan benen och det trycker neråt… men ungarna mår så bra de bara kan och så länge det är på det viset få man jo vara glad

Nog med gnäll…. och jag behöver väl inte säga heller att jag längtar som en idiot till den 16 då vi äntligen få ett datum, då vi ska få träffa våra Bobos =) men tiden envisas med att snigla sig fram tills det är riktigt plågsamt… den 16 hoppas vi på att få lite bilder på Julias ansikte, nu sist fick vi jo Miltons och man kan nästan se hur han ser ut men lill kickan låg vänt med ryggen mot oss och näsan mot min ryggrad och ville icke visa sig.

/ trött och gnällig men ändå överlycklig mamma