2 små mirakel

Archive for maj, 2010

Sirenernas och svalornas tid, sista dagen i maj och nu hörs klagoröster om hur kallt det varit i år och oron över att sommar värmen aldrig hittar till oss i år växer för varje dag.

Själv lutar jag mig mest back i soffan och känner att det gör mig absolut inte något alls om varme böljan utebli i år.

För i år… när jag stoppade näsan i en utslagen siren kvist ,kräktes jag i gräset bredvid trädet, allting som en gång i tiden luktade så underbart luktar riktigt konstigt om inte avskyvärd direkt.

Men jag ser gräset växa så det knackar, saftigt mörk grönt, doftande, Ella älskar att rulla sig i det… och trots svagheten ser jag hur rosa himmelen bli precis innan solen försvinner bakom horisonten.
Ännu lyfter jag upp blicken mot den natt svarta himmelen och ler åt det mörka, hemliga, enorma, vackra där ute i den kalla rymden.

Min mor ,har gjort enorma framsteg =) hon har nyss lärt sig hur man stickar mess till min mobil, ibland vill hon bara veta hur hennes barnbarn har det och när jag inte orkar prata bli detta ett utmärk sätt att göra det på.
Snart åker de på semester och som alltid kommer jag sakna henne, fast det bara är 14 dagar de ska vara borta i år.

Min kära lilla mamma, hon längtar tills hon kommer hem från sin semester för de är magen i v16 och det tycker hon är en bra tid för att börja shopa lös:)

På sitt jobb, hade hon berättad att hon ska bli mormor och när hon avslöjade nyheterna för allra första gången på sitt nuvarande jobb var det ju inte jag men våran hund som var dräktigt, där mot reaktionerna på jobbet…. ”AAAaaa va kul ska Ella har valpar igen ” ”nej!- sa hon stolt… denna gången är det min dotter som är gravid och med 2 st dessutom, så jag ska bli dubbel mormor ” hon gillar säga det där, att hon ska bli dubbel mormor =)

Själv står jag i val och kval om att vi sjukskriven i ett par veckor, det finns nämligen inget som sliter på en kvinnas kropp så som just flerbörds graviditet och med mitt låga blodtryck och mina icke existerande matvanor, känner jag mig matt och orklös största delen av tiden.

och på jobbet är det kaos gånger 10 dessutom och stressigt som fan…

Igår vågade vi smyga in i barnaffären , den där vi gått förbi så många gånger men inte riktigt vågat ännu ta en titt…igår ,som rådjur smög vi bland hyllor med allt det där som snart bli vardagen för oss. Nappar, flaskor, haklappar, färglada mjukis djur och baby gråt. Vi vågade till då med putta med en och annan tvillingsvang och vet nu ganska bra vilken vi vill ha och i chilli röd färg, vill jag ha den.

Nästa helg väntar en rejäl röjning på vinden, vi ska köra till tippen, sen väntar en röjning här hemma och så smått har vi börjat få en bild hur det ska bli om vi inte flyttar till större, med lite smart förvaring och röjning gå det nog bra att vara kvar här i minst 2 år till och under tiden letar vi, men vi vägrar flytta till vad som helst,kräsen och smula bortskämd som man är =)

Vi har redan nu gjort oss av med våra stationera datorn och skaffat en snygg liten lap top med HD skärm så nu kan vi göra oss av med den stora klumpiga kossan till skrivbordet vi har.

Vi kommer nog behöva eran hjälp mina vänner med ett och annat innan allting är på plats och nog är det dags att börja snart om vi ska hinna, bygga bokhyllan , införskaffa och måla om ett stort antik skåp som ska bli ett linneskåp där just min schäslong står, den ska upp på vinden. 2 st spjälsängar ska fräschas upp, det mesta till Flemingz ska bli begagnad och omgjort av mammas konstnärliga hand… för precis som jag och eskild ska resten av våran familj bli unik och lite udda med lol

Kissa i en mugg, 2 min efter man redan varit på toan är en konst i sig, kan jag medge, men 2 droppar lyckades jag klämma fram och det är ju allt vad de egentligen behöver så ….=)

Ett obligatoriskt stick i fingret och liksom ett irriterande plåster som aldrig vill sitta där den ska.

Sen kom doktorn 1 (en kvinnlig), doktorn 2 (en manlig) och en ung söt sjuksköterska och med mig och eskild i samma rum kändes det ganska trångt.

Vi små pratade ett tag, vi berättade vad vi tyckte att de skulle veta, det vanliga… ivf gånger 4, FET, Öresundskliniken, 7 april, tvillingar, blödningar och allt det där och sen var det dags att kliva in på den där,
” visa hela röven och lite till stolen”.

Doktorerna, klämde, kände och möblerade om innehåller på mina tarmar, de konstaterade att livmodern var som i v.17 ca, som en fotboll alltså och upplyste mig att det var fullt normalt att trots viktnärgången efter allt kräkande inte få plats i mina vanliga kläder längre.

Livmodertappen stängd och fin som den ska, blödningen sparsamt brun just för tillfället och sen gjordes det ett vul.

Och där låg, mina små änglar… starka hjärtrörelse hos båda och man såg blodet forsa genom navelsträngen , Lenny påstår att han såg både armar och huvuden men jag såg bara en grå massa, som alltid, jag antar att så länge hjärtan slå på de och jag ser det är jag nöjd men också den snälla och entusiastiska läkarens förklaringar till allting vi tittade på kändes betryggande.

Allting var som den skulle, trots blödningarna ( var exakt de kom ifrån ,ville hon inte spekulera ens på då det kunde vara allt möjligt men icke farligt vid det läget för nån av oss)… mina barn var utom fara och hade hunnit växa till sig rejält sens sist vi såg de, vi kunde andas ut, den var en fantastisk känsla.

Vi fick med veta att trots att våran förlossning var beräknad till den 29 dec föddes de flesta tvillingar i v.36 och inte i vecka 40 som en vanlig graviditet alltså skulle vi vara bereda på att våra kommer slutet på nov, början på dec.

Vi gled därifrån, lyckliga så det lös om oss, alldeles snart kan vi börja planera, vi lovade oss själva ändå vänta till v.12… och det är ju alldeles snart vi passerar det jobbiga tröskeln, alldeles snart kan allting börja kännas på riktigt, då kanske man kan börja glädjas mer nu när oron minskar efter hand.

Nästa besök hos läkaren, den 18 /6 då ska vi göra NUP-test på de små.

Idag gå vi in i vecka 10 och vid det läget har jag börjat förstå den nya rytmen min kropp har… jag måste äta vad annan timma, frukt, skorpa, nåt litet men ofta annars kommer illamåendet som på beställning, dricka massa citron vatten under ett arbetspassa hjälper mig att hålla kräk känslan under kontroll största delen men vid 21 kommer ändå magsäcken dra ihop sig i spasmer och då är jag trött helt enkelt.

Ingen kokt eller tillagad mat, absolut inga kokta hård smälta grönsaker eller ägg/kött/fisk just nu lever vi på leverpastej mackor med tomat och paprika, vatten melon och citron vatten, på mina bra dagar, kan jag tänka mig bli sugen på nudlar.

Skulle jag nån gång frestas av annat få jag verkligen lida för det bara nån timma efteråt… de svullnar magen och koliken infinner sig och en natt med huvudet i hinken är oundvikligt.

Och trots den magra dieten, växer magen från dag till dag… i helgen tänkte jag se om jag orkar bege mig till stan på jakt efter ett par bekväma byxor, men det få vi se hur det bli med det då jag ska jobba hela helgen med.

För tillfället är vi överlyckliga, vi har redan nu haft så bra bevakning på våran graviditet och allting se så bra ut som det bara kan, sen få man ta en dag i taget.

Om kvällarna doftar stan söt honung, inte så konstigt när stadens alla frukt träd stå i blom.
Det är smula magiskt känsla att cykla en stilla kväll genom broarna. I öst blickar Luna över stan, om bara 4 dagar stå även hon i blom. I söder håller solen på gå ner, dess mjuka starka strålar smeker trädtopparnas kronor som om de viskade ”god natt”

Vinden är stilla och sötman kittlar mig i näsan , det känns smula som att cykla genom en saga av underligt rosa ljus. Jag lägger min hand på magen, där jag vet att mina små räkor sprattlar och lova tyst att när de väl är här ska jag berätta och visa allting jag vet om magin, sagor, prinsessor, och omöjligt kärlek…

Hur kan man redan nu älska någon så mycket? kan jag undra, medan jag cyklar i en virvel av vita blad som vinden bjöd till en hastig dans.

Först kom det små fläckar, inget att oroa sig för… det hände med jämna mellanrum oh det var tydligen vanligt men när det en dag började sippra, ljust, färskt, järn doftande och ganska stora mängder började jag bli orolig.

Jag ringde sjukhuset… de tyckte att jag skulle avvakta ett tag men komma in akut om det försatte eller om jag fick ont, lyckligtvis hade det hela lugnat ner sig eter ett tag och ont hade jag ju aldrig.

I flera dagar nu, har jag små blödigt och det kan vara helt ofarligt som tex en klämd livmoders kant som kom i kläm, tunna skörda hormon påverkade blodkärl eller så kan det indikera fara.

På måndag . halv 12 har vi tid på Kvinnokliniken och ska undersöka det hela, fram till dess få man försöka hoppas på det bästa, slappna av och njuta av helgen och varandras sällskap men oron gnager i en… fast nånstans i djupet av mitt hjärta så vet jag att mina små räkor växer och ha det bra, jag bara vet det =) kalla det för, magkänslan, kalla det för mamma intuition men jag vet …

(jag har en överenskommelse med högre makter =)

När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket för Dig att hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:

Våran professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonnäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar .
Han frågade sedan sina studenter om burken var full.
Studenterna samtyckte till att den var det.

Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna.

Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.
Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken .
Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna med ett enhälligt ‘ja’.

Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras inne-håll i burken , vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.

Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv.

Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som – om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod – ändå skulle uppfylla och berika ert liv.

Småstenarna representerar andra saker som betyder något , som hem, jobb och bil.

Sanden representerar allt annat – småsakerna.
Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen.

Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.

Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet.
Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till, åt det som gör dig passionerad.

Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt.
Ta hand om ‘golfbollarna’ först – sakerna som verkligen betyder något.

Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.
En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.

Professorn log och sade, jag är glad att du frågar.
Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.

” Jag saknar er mina vänner !”

Idag gå vi in i vecka 9, varje tisdag är det ny vecka och jag längtar så tills v.12 fast jag fått både se och höra att mina embryons är friska. Nästa vecka gå vi ifrån embryo stadiet till foster, ett stort steg för de små liven.
Ännu är jag fortfarande sjukskriven men på torsdag ska jag testa jobba i 2 dagar och se hur det går, vill helst inte sitta hemma och trycka då man har alldeles för mycket tid att tänka duma tankar.

Nu börjar jag oroa mig för saker som

-få tvillingvagnen plats i hissen/bussen?

-hur tröstar man 2 st samtidigt, hur ska jag få amningen att fungera
(tycker att det är viktigt att amma om man kan)

-Hoppas inte vovvan bli riktigt deprimerad när bebisarna kommer för redan nu har jag dåligt samvete att vi inte umgås med henne så mycket som vi borde fast jag gå hemma

-Hur ska man räcka till? Hur ska man göra för att inte förlorar sig själv som individ och sina drömmar bland, blöjor, amningsinlägg, tvätt, nappflaskor, salvor mor röd rumpa, sömnbrist, städ, disk, käktrasor
osv.

-hur orkar man vara den där coola, roliga morsan som alla dagis barn alltid vill hemma hos, då det alltid händer något roligt …

-Hur orkar man ha glädjen av att vara mamma bland alla måsten?

Oron gnager i mig, rädslan är jämt runt hörnet,
rädslan för allting vi kan råka ut för…
från missfall, komplikationer till klolik och stunder då barnen vrålar och jag hittar inte napparna någonstans.

Ja, jag vet, jag är inte ensam… jag har mina vänner, jag har min goa mamma och min underbara man som jag bara vet kommer bli världens bästa pappa. Men Lenny kan bara vara hemma 1 mån efter födseln och det är ju trots allt jag som kommer vara med de 24 h om dygnet i över 1år och jag är livrädd för att inte ha kontroll över någonting och framför allt, vill jag att mina barn ska lära känna mig så som jag är, inte som en sönder stressad, dödstrött mamma som älskar sina barn med varje fiber av sin varelse men stå inte ut med dem ibland.

Jag vill vara den där, leende mamman, som orkar gunga sena eftermiddagar, som har ett kök där det luktar nybakade bullar och ett lagom stökigt hem men med alltid öppna dörrar.

Jag vill vara den där mamman som orkar fläta blomsterkransar, den som ta på sig gummistövlar när det regnar och hoppas i pölarna tillsammans med kvarterets ungar, den som orkar sjunga högt i tvättstugan och hitta på sagor när vi läst allting vi har minst 200000 gånger.

Jag vill vara den där, trygga, honungsluktade höns mamman som längtar varje morgon tills ungarna kan vakna så vi kan bege oss på nya äventyr.

Den där mjuka, flexibla, välkomnande famnen man utan rädsla kan alltid krypa in till, dag som natt

Jag vill ge mina barn, ett mjukt behagligt, färgglatt, sjungande, fnittrande barndom jag aldrig själv har haft.

Och nu ska jag försöka skapa en värld för oss, där kärleken finns bakom varje hörn, där man inte behöver prestera för att vara omtyckt eller synas, där man duger precis som man är och hur ska jag klara av att lära mina barn det om jag just för tillfället själv tvivlar på mina förmågor?

Natten till den 15, vid midnatt,
vaknade jag med en skarp smärta över den super spända buken.

Jag gick upp, åt en skorpa, så som jag brukar och återvände till sängen men 2 h senare stog jag inte ut längre och dessutom började jag bli orolig över barnen.

Lenny vaknade av mina jamrer , han ringde till sjukvårdsupplysningen och 5 min senare var vi på väg till medicinska akuten, efter ett kort samtal med sjuksyrran där konstaterade vi att vi nog ska be ge oss till kvinnokliniken.

Smärtan var nu vassare än innan och jag kunde knappt stå på benen, så när vi ringde på porttelefonen till kliniken, mitt i natten, stod jag på huk intill Lennys ben och håll på att svimma.

-hallå, söker ni akutvård: frågade en mjuk kvinnoröst
-ja , det stämmer , hörde jag Lennys grova stämma
-ensam ? frågade rösten förvånad
Trots smärtan brast vi ut i skratt. Vi stod vid entrén till kvinnokliniken, ultraljudsavdelningen och förlossningen och kvinnan på andra sidan undrade om min man ensam sökte akutvård där inne.

-Näääää hör jag Lenny skratta, sambon är med
Vi mötts av en leende varm ansikte ikläd i grön operations kläder
-Jag såg bara dig, förstår du, på tv skärmen, ler hon
-Ja jag stod ju på huk men annars tänkte vi ju att han här kanske är född i fel kropp och kom på det nyss och behöver akut hjälp, vi skrattar, mitt i det eländiga och det oroliga finner vi ändå styrka att finna det komiska i det hela.

De tar de standard prover som tas, be mig kissa i muggen, ett stick i fingret.

Jag sitter på britsen och vet inte var fan jag ska ta vägen av smärtan,
tills jag känner att jag tuppar av, allting blev svart. Väl tillbaks till verkligheten, står både Lenny och syrrorna och håller i mig, jag har spytt ner Lennys skor, bland annat… jag hyperventilerar och gråter och jag som är så seg för smärta annars

2 timmar senare… Gryningens rosa ljus började sippra fram i söder,då kommer läkare som ska undersöka mig.

Hon var förkyld, trött, stressad, kall och hårdhänt vid undersökningen, mer otrevlig läkare var det länge sedan jag har haft med att göra, jag som är van vid privat vård och värdig behandling

När hon gör ett vaginalt ultraljud(vul) vänder hon skärmen så att jag inte alls kan se mina tvillingar, hon berättar att allting se bra ut, de växer som det ska, hjärtan slår, livmodertappen är stäng osv men jag få inget se, precis som att hon gjorde det med flit, att inte unna mig, den speciella känslan av att få se mina foster.
När hon klämmer på mig och rutar inuti mig, vrålar jag av smärta men hon förbli oberörd, av det hela.

Men älsklingen som står bakom mig lite på sidan, klappar min kallsvettiga panna och se allting och han berättar senare hur ni såg ut, att ni hade vuxit sens sist vi såg er och låg och till då med ritar en liten skiss på det hela:)

Ingen fara för de små, alltså men jag har helvetens ont fortfarande och mår illa.

Den otrevliga doktorn konstaterar att jag nog ha maginfluensa, punkt slut, vilket jag fan verkligen inte tror på själv, så mycket vet jag i alla fall. Så vid jag förstår så är mina tarmar så påverkade av hormonet att de inte klarar av att smälta det mesta numrera, vilket resulterar i kolik liknande kramper, kraftig illamående, magkattar liknande symptom, förstoppning osv det är jag vad jag läst mig till senare, så inte bara att hon var otrevlig var hon inkompetent dessutom.

Vi gå därifrån med en sjukskrivning på ett par dagar och ”om det bli värre, få du gå till den medicinska akuten nästa gång”

Hemma, lättnar smärtan en kort stund, jag somnar, utmattad… jag vaknar över att hela magsäcken dra ihop sig nåt så vansinnig, jag känner hur jag svimmar,men på något jävla vis lyckas jag innan spy kaskader av gala i hinken som Lenny ställde bredvid sängen i fall fall… sen tuppar jag av kallsvettig och darrig.

Och så håll det på hela morgonen… jag fick vila 45 min, somnade en stund, vaknade, kräktes, drack lite vatten, kräktes, vid lunch var jag helst slut och gråtfärdig… men magen hade också började lugna ner sig.

Det konstanta illamåendet har följt mig nu i veckor och det är fullt normalt, i en tvillings graviditet att det bli så men veta att det är fullt normalt gör mig inte mindre illamåendet och kräkigt för det.

Jag försöker hålla humöret uppe, knaprar på receptbelagt medicin för just de kramperna, dricker massvis med citron vatten , åter pitti små mängder men ofta, knaprar skorpor, undviker, kaffe, stekt mat, fett mat, kryddig mat, ja tillagad mat överhuvudtaget, det anda jag inte mår dåligt av är, färskt gurka, vatten melon och citron vatten… vilket underbar meny jag har att välja bland =)

Well well… så är det, lite mindre underbart kanske för tillfället och det enda jag verkligen har lust att göra är ligga på soffan, sängen eller nånstans mjukt och glo på en bra film eller läsa en bok…helst bredvid eskild och vovvan

Jag är otroligt tacksam för min kloka, tålmodiga och goa sambo som alltid finns där och mitt i kaoset påminner mig om att andas , han kommer utan tvekan vara av extremt stort betydelse genom det hela… tack älskling ”puss”

Eskilds underbara skiss =)

Vi drog oss länge i sängen om morgonen, drack långsamt kaffet i köksfönstret.

Sen var det dags för att inhandla en ny rejäl damsugare, konstaterade pappa, bestämd och så blev det också men det blev också en glass till min mage och lite kläder till oss alla och när jag stog i kassan dock pappa plötsligt ner bland de allra minsta klädesplaggen och kom tillbaks med de här.
”Daddy`s little hero”

Det blev dagens garv, inte bara för att de är i storlek 50 men också för att han förklarade ivrigt för mig att, ni är hans hjältar då inte många hade överlevd i 200 gradig kyla i 5 år =) jag skrattade hjärtligt hela vägen hem.

Väl i hemmets trygga borg, introducerade vi den nya moster för Ella genom att prov testa över hela hemmet och för en gångs skull var det en fröjd att damsuga , hoppas det håller i sig =)

/izzy

I över 7 veckor har jag ”vetat” att ni finns i mig och igår fick vi se era små hjärtan ticka i en febril takt så som de små hjärtan ska… och idag, kom pappa hem med blomma och ett brett leende.

Han kom förbi mellan jobben, traskade tyst runt i hemmet, lätt mig sova på soffan in till han pussade mig på armen, viskade ”jag älskar dig” och försvann ur hemmets varma trygga vrån.

Jag låg en lång stund på soffan med benen utanför täcket, klappade Ellas huvud som vilade på kanten och vi lyssnade på regnet som dunkade hård mot glaset… ett ruskigt väder, höst väder med blåst och kyla plågade våra blommande körsbär träd men hemma i soffan… prydde pappas vackra blomma, den vita vägen i bakgrunden. Surkålen väntade i kylen och burken med sur gurkan hade pappa sett till att den kunde även jag öppna.

Den konstiga, stilla bubblan, jag lever i ,slöt sig som varm vatten runt oss.
Inga otrevliga ljud med vassa kanter nå oss här, ingen stress, inga påtvingade måste.

Jag lägger min handflata på magen där jag vet att ni sprattlar, Ella slickar min andra hand som hamnade på hennes nos, jag fnittrar högt ut i tomma intet.

Jag lovar mig själv att jag ska försöka njuta av varenda liten stund i väntan medan ni växer er stora och starka i mig. Jag ska fylla min bubbla med vackra ljud, färger, glädje och positiva människor som få oss att må bra.

Mormor ringer och kollar läget, hon hade igår kväll ringd resten av släkten i hemlandet och berättad att hon ska bli ”dubbel mormor” som hon glatt upprepar så fort hon kan och så lovar hon göra kåldolmar till mig

/izzy